I våran kåk där bor en fröken Andersson som har
fyra sketna ungjävlar men inte någon karl
Lever livets glada dag, går på socialbidrag
det enda som hon inte har är samhällsansvar
Sen har vi svarvar Petterson, ett annat litet kräk
Vars hela liv tycks grunda sig på pengar och på käk
Klagar på den lön han har, som hans kärring ändå tar
Han borde ta och tänka på sitt samhällsansvar
Och arbetslösa Lundström har en rygg som är kaputt
Hos honom tager alla stadens sluskar sig en hutt
Lägenheten är så rar, stinker som en pissoar
Arbetslösa Lundström saknar samhällsansvar
I våningen inunder bor en pensionerad karl
En fläck mat till skrackare som skådat bättre dar’
Hårets hans är vitt som snö, men han behagar inte dö
För han har ej besinat sitt samhällsansvar
Sen har vi jugoslaverna, de har det allra bäst
Med jordbruk i sitt vardagsrum, med grisar, höns och häst
Och kronofogden som de skar, han har ingen näsa kvar
Sånt är jugoslavernas samhällsansvar
Han äger sju bordeller samt en slant på schweizisk bank
Och han suckar åt en var, ”det enda som jag inte har
är hyresgäster som förstår sitt samhällsansvar”
