Anuradha Gandhy

Folkkriget har krossat kvinnornas tveksamhet i Dandakaranya!

2001

Detta är en intervju med Anuradha Gandhy, en senare medlem i centralkommittén för Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna), under pseudonymen ”Janaki, utförd av tidningen Poru Mahila, ett organ för den förbjudna maoistiska kvinno-massorganisationen Krantikari Adivasi Mahila Sanghatan of Dandakaranya.

 Kamrat Janaki, skulle du snälla först förklara för oss det förtryck som urbana kvinnor utsätts för?

Även om alla kvinnor i Indien är under feodalt, kapitalistiskt, imperialistiskt och patriarkalt förtryck, ses det i olika former i olika områden, i städerna och på landsbygden. Arbetarklassen och medelklassens kvinnor i stadsområden har vissa specifika problem.

För det första, om vi ser på problemen inom familjen, även i stadsområden förtrycks kvinnor av den feodala kulturen. Även om förtrycket av denna kultur kan vara mindre allvarligt, har fortfarande majoriteten av de unga flickorna och kvinnorna inte rätten att ta viktiga beslut angående sina liv från familjen. De ogifta flickorna är under press att gifta sig med män från samma kast och samma religion enligt familjens beslut. Om en tjej bestämmer sig för att gifta sig med en man som hon själv väljer från en annan kast eller religion kommer hon att utsättas för mycket press. Hon skulle behöva möta hårt motstånd från familjen. Även om en kvinna vill arbeta utanför hemmet måste hon ta tillstånd från sin far, bror eller make. Människor från vissa kaster och religioner (till exempel muslimer och Kshatriyas) gillar inte att deras kvinna arbetar. Så det blir oundvikligt för kvinnor att kämpa även för ekonomiskt oberoende. Eftersom kapitalistiska värderingar har spridit sig mycket har dessutom relationerna mellan man och kvinna blivit kommersialiserade och kvinnor står inför allvarliga problem. Hemgiften och andra föremål som måste ges till brudgummens familj före och efter äktenskapet har blivit ett stort problem för föräldrarna som födde flickor. Dessutom hade det blivit vanligt för alla samhällen att trakassera kvinnor för hemgift både fysiskt och psykiskt. När hustruns liv kan mätas i pengar och guld är det inte långt borta att döda henne för mannens egen skull. Denna fruktansvärda situation kan hittas i många hushåll i stadsområdena nu för tiden. Särskilt eftersom under de senaste 25-30 åren så är Indien det enda landet i världen där det nya brottet att bränna brudar för hemgift har kommit på modet.

En sak vi måste observera är att en del av kvinnorna som tillhör arbetarklassen och medelklassen inte får möjlighet att gå ut och jobba. All deras tid ägnas åt hemarbete och arbete för familjen. Som ett resultat är de beroende av andra för sitt liv. Socialt är de beroende av sina män. Det är därför de inte försöker göra något självständigt. Det finns så många restriktioner för dem att våga sig ut eller kliva utanför tröskeln. Och om vi tittar på kvinnorna som tar hand om sina barns studier är det nästan som en maskin. Allt hennes arbete kretsar kring hennes man, barnens studier och att skicka dem till undervisning.

Arbetarklassens villkor i tätorter är ynka. Den främsta orsaken är svårighetsgraden av problemet med att inte ha någonstans att bo. Så de fattiga tvingas sätta upp hus illegalt på öppna platser. Många av dem bygger en koja på sidorna av vägar, järnvägsspår och avlopp (även ovanpå avlopp). I smala gränder och på sidorna av vägarna bor hundratals familjer i fäbodar de själva byggt. Det finns inte ens en tums utrymme för att bygga ett badrum eller en plats som kan kallas en veranda. När städerna expanderar fortsätter slummen att öka längs vägsidorna, på steniga platser och på de små kullarna inne i staden. De har inga toaletter eller vattenfaciliteter. Folktäthet, förorenad miljö och brist på grundläggande bekvämligheter – kvinnor gör sitt arbete med alla dessa problem. Att slåss om vattnet är en vanlig syn. I kåkstäder som dessa är goodaism och deras trakasserier ett annat problem de möter. Men framför allt är det största problemet att de kommunala och statliga myndigheterna river dessa kåkstäder under påståendet att de är olagliga. Vanligtvis kommer det på kvinnorna att motsätta sig dessa rivningar. För när poliser kommer på dagtid med polis och klotterslägga är det oftast kvinnor och barn som är hemma. Det kapitalistiska systemet erkänner inte rätten att ha ett hushåll som en grundläggande rättighet.

Kvinnor i stadsområden har många möjligheter att lämna hemmet och arbeta. De får jobb på fabriker, kontor, skolor, sjukhus och butiker. Men i många jobb får de inte lika betalt som män. Eller så är lönerna så låga att de inte kan försörja hushållet med det. Många arbetarklasskvinnor arbetar i byggbranschen för underentreprenörerna. Många kvinnor arbetar som hembiträden. Alla dessa arbeten faller under den oorganiserade sektorn. Dessa har ingen jobbgaranti eller lönegaranti. Utöver det måste de utsättas för trakasserier från entreprenörerna och de män som de arbetar under. Detta sker i många former. Inte bara arbetarklassens kvinnor utan även utbildade medelklasskvinnor utsätts för sådana trakasserier. Kvinnor trakasseras med sådana påtryckande taktiker som att hota att avsätta dem, inte ge dem arbete, förflytta dem, skriva dåliga kommentarer i sina register etc. Mycket få kvinnor kan dela sådana saker med andra.

Nuförtiden i storstäder har imperialisternas elektroniska industrier kommit upp i stor skala. Flickor är anställda i många av dem. Men problemen med ökad arbetstakt, lägre löner och organiseringsförbud finns i dessa branscher. Så de måste kämpa även för den grundläggande rätten att bilda fackföreningar.

Tidigare blomstrade vissa industrier som beeditillverkning (Beedi, en form av tobak) och agarbattitillverkning (en form av rökelse) i hushållen. Nu ger även många nya företag möjlighet att tillverka dessa hemifrån. De stackars hemmafruarna tar upp dessa jobb och tror att de kan tjäna lite medan de är hemma. Det finns mycket exploatering i detta arbete. Även om de arbetar hela dagen med hjälp av sina familjemedlemmar är det svårt för dem att tjäna ens 20 rupier. Arbetskraften för fattiga kvinnor betalas mycket lägre. De utnyttjas mycket är vad jag vill säga.

Slutligen, en annan punkt är att den imperialistiska kulturens inflytande är mycket stort på de urbana kvinnorna. De påverkas inte bara av konsumtionen utan är också offer för den. Detta ökar dag för dag. Istället för mänskliga värderingar lägger de större vikt vid skönhet och skönhetsprodukter. Som ett resultat finns det en miljö av otrygghet på grund av grymheter och trakasserier i stadsområdena. De unga kvinnorna möter en känsla av otrygghet att gå ut ur huset. I ett urbant liv lider kvinnor av många sådana problem. Men det finns väldigt få organisationer som kämpar mot detta för närvarande.

Berätta om de olika trenderna inom kvinnorörelsen.

Runt 1980-talet inträffade ett spontant utbrott av kvinnorörelser i många delar av landet, särskilt i städerna. Denna rörelse var en indikation på det ökande demokratiska medvetandet och det antipatriarkala medvetandet bland kvinnorna. Efter att Naxalbari-rörelsen tilldelade det halvfeodala, halvkoloniala systemet i Indien ett hårt slag, uppstod ett utbrott av arbetarklass- och studentrörelser och då uppstod ”nödsituationen”, de härskande klassernas sociala, ekonomiska och politiska kriser – kvinnorörelserna har skapats ur denna bakgrund. Även internationellt fanns inflytande från student- och kvinnorörelser. Mestadels deltog studenter, medelklass och yrkesverksamma kvinnor aktivt i dessa rörelser. Ur dessa spontana demokratiska rörelser föddes också många små och stora kvinnoorganisationer. Men under de senaste 20 åren har det skett många förändringar i kvinnorörelsen, deras politiska karaktär och i dessa organisationer. Kvinnornas befrielserörelse splittrade senare med beroendet av den urbana medelklassens kvinnor i fråga om olika politiska och ideologiska strömmar. I nationalitetsrörelserna, särskilt i Kashmirs kamp för sitt självbestämmande, har kvinnors aktiva deltagande ökat avsevärt. Kvinnor spelar en framträdande roll för att avslöja polisens och arméns omänskliga grymheter. Under ledning av partiet har den revolutionära kvinnorörelsen utvecklats väl på landsbygden, särskilt i Dandakaranya och norra Telengana. Till och med BJP och RSS har erkänt kvinnors styrka och arbetar därför med att sprida dekadenta sociala värderingar och ond politik bland dem för att slå mot kvinnorörelsen.

Många kvinnor som spontant deltagit i rörelser mot hemgiftsdödsfall, sati (en hinduisk sed där en änka brändes levande på sin manliga partners likbål. Denna praxis var vanligast i norra Indien och ansågs vara ett tecken på en kvinnas hängivenhet och lojalitet mot sin man – översättarens anmärkning) och trakasserier började uppmärksamma nationen på att sådana problem hade dragit sig ur rörelsen. Men många av dem har fått ett namn för sig själva som forskare och ideologer i kvinnofrågor både i Indien och utomlands. Många av dem grundade frivilliga organisationer (ickestatliga organisationer). De får medel från internationella organ för kvinnostudier och kvinnors frigörelse. Men de har en feministisk syn och en feministisk ideologi. Nu har de blivit propagandister för feminism, vilket betyder att patriarkatet är kvinnors huvudproblem, vi måste bara kämpa mot patriarkatet. Men patriarkatet har sina rötter i klassamhället. I alla samhällen förevigas den av exploaterande klasser, dvs feodalism, kapitalism och imperialism. Så att bekämpa patriarkatet innebär att kämpa mot dessa exploaterande klasser. Men feministerna är emot att erkänna detta. De tror att kvinnors villkor i detta samhälle kan förändras genom politisk lobbyverksamhet med regeringarna och enbart genom propaganda. I verkligheten representerar denna feministiska ström idag klasssynen och klassintressena för de borgerliga och övre medelklasskvinnorna i landet.

Revisionistiska partiers kvinnoorganisationer som KPI, KPM och Liberation arbetar aktivt i vissa städer. De driver rörelser om sociala och politiska frågor om kvinnor. Tillsammans med frågor om kvinnoförtryck tar de till och med upp processioner och gör dharnas (fredliga protester – översättarens anmärkning) om problem som prishöjningar etc. De skiljer sig från den feministiska strömmen, eftersom de inte bara lägger vikt vid kamper mot patriarkatet. Men de är också helt reformistiska organisationer.

På grund av sin revisionistiska politik kopplar de inte ihop kvinnors frigörelse med revolution och arbetar med tron ​​att de genom att byta regeringar kommer att kunna förbättra sina villkor inom denna befintliga sociala ram. För t.ex. de senaste 2,3 åren har de koncentrerat all sin verksamhet på att få rätten till 33 procent reservation för kvinnor i parlamentet. Egentligen har massorna förlorat förtroendet för det korrupta parlamentariska systemet för länge sedan. Det har också bevisats att den som blir invald i parlamentet alltid kommer att tjäna de utnyttjande härskande klasserna och inte arbeta för kvinnors eller fattigas rättigheter.

Det finns några organisationer i stadsområdena som arbetar aktivt utifrån marxistisk analys, ser rötterna till exploatering och förtryck av kvinnor i klassamhället och erkänner kopplingen mellan kvinnors frigörelse och social revolution. Sedan ett decennium har de arbetat bland arbetarklassen, studenter och anställda bland kvinnor. Särskilt de fungerar mycket bra i Andhra Pradesh och Karnataka. De tar inte bara upp rörelser mot kvinnoförtryck och andra problem utan gör också omfattande propaganda bland kvinnor om deras rättigheter och om exploateringen och förtrycket kopplad till dem.

Det är ett alarmerande fenomen för de demokratiska och revolutionära kvinnorörelserna att hindutvastyrkorna också arbetar bland kvinnor. De återinför urgamla feodala värderingar i den motsatta västerländska kulturens namn. I namn av hinduiska traditioner och Bharat Mata undertrycker de kvinnors växande medvetande. Inte nog med det, de bär ond propaganda mot religiösa minoriteter bland dem. De ger dem till och med militär träning i Nari Shakthis namn.

I korthet är kvinnorörelsen uppdelad i olika ideologiska strömmar över hela landet. Vi måste studera dem och bygga upp en stark kvinnorörelse genom att kämpa mot felaktiga ideologiska trender i dem.

Hur mycket vet de utomstående om den revolutionära kvinnorörelsen? Vad är dess inverkan?

Den adivasi-kvinnorörelse som har vuxit fram i Dandakaranya sedan det senaste decenniet har stor framträdande plats i historien om samtida kvinnorörelser i Indien. Kashmirkvinnornas kraft och initiativ är mer än i andra delar av landet. Tusentals kvinnor kommer ut på gatorna och motsätter sig det grymma förtrycket av armén och alla typer av grymheter. Efter Kashmiri-kvinnornas politiska aktivitet är det Dandakaranya adivasi-bondekvinnorna som spelar en aktiv roll socialt och politiskt. De är organiserade i stor skala i ett stort antal byar. De motsätter sig de urgamla patriarkala traditionerna inom Gond adivasi-samhället. De deltar i den väpnade kampen mot den exploaterande regeringen och dess armé och i politiska kampanjer. Detta är en stor seger för Krantikari Adivasi Mahila Sanghatan.

Men det är väldigt tråkigt att mycket lite finns tillgängligt utanför om KAMS:s omfattning och om dess verksamhet. KPI (ML) (People's War) medlemmar och sympatisörer i andra stater vet lite om det. Partiet har ansträngt sig för detta. Uppsatsen som skrevs för Patna-seminariet (den publicerades på telugu och hindi), boken om kvinnliga martyrer och några berättelser och noveller hjälpte till att sprida det. Men information om denna revolutionära kvinnorörelse går inte ut regelbundet. Till och med din tidning "Poru Mahila" ses utanför mycket sällan. Det är nödvändigt att planera dess fördelning utanför rörelseområdena också.

Men trots den lilla information de får så är de som tillhör demokratiska och revolutionära organisationer mycket entusiastiska över det. De blir påverkade av beslutsamheten och det mod som adivasi kvinnor visar. Utbredd propaganda om KAMS och dess verksamhet är välbehövlig. Genom det kan vi ge ett passande svar på regeringens dåliga propaganda om revolutionära partiers inställning till kvinnofrågan.

Berätta om din upplevelse i DK.

Innan jag kom till DK läste jag artiklar och rapporter om kvinnorörelsen här. Men jag hade ingen förståelse att det var så utbrett. Det var därför jag blev väldigt glad över att se storleken på denna rörelse. Jag måste säga dig något. I lektionerna om stamsamhällen i högskolorna säger de att Gondi-samhället är väldigt liberalt. Men efter att ha observerat Muria-, Madia- och Dorla-folket från nära håll förstod jag hur patriarkalt stamsamhället också var. Jag förstod hur viktigt det är att studera problemet med kvinnoförtryck på djupet. Även om deltagandet av adivasi bondekvinnor i produktionsprocessen är mycket enormt hade patriarkatet begränsat deras rättigheter.

Medan Jack Beldon skrev om kvinnorörelsen under kriget för ett nytt demokratiskt samhälle i Kina, skrev den amerikanske författaren och journalisten: 'Det kinesiska kommunistpartiet har fått nyckeln till revolutionens seger. De har vunnit över den mest förtryckta delen av det kinesiska samhället”. När jag såg kvinnorörelsen i DK var det dessa Beldons ord som jag tänkte på. Faktum är att efter den kinesiska revolutionen var det den revolutionära rörelsen i DK som har bevisat att där det finns ett folkkrig, där det pågår väpnad kamp mot det feodala, komprador, imperialistiska systemet för segern för den nydemokratiska revolutionen så är det arbetarklassens kvinnor som deltar aktivt i stor skala för såväl hela samhällets frigörelse som för sin egen frigörelse. Folkkriget hade krossat kvinnornas tvekan. Det fördubblade deras styrka. Den visade vägen till kvinnors befrielse. Det finns en koppling mellan det halvfeodala, halvkoloniala samhället och kvinnoförtryck. Det har återigen bevisats genom denna seger för DK-partiet att den marxistiska principen att vi endast kan föra kampen mot patriarkatet vidare tillsammans med kampen för att få ett slut på detta system är korrekt.

Varhelst partiet arbetar systematiskt kan vi se att kvinnors deltagande är mer än i alla andra politiska aktiviteter och rörelser. År 1998 hade många kvinnor migrerat till Andhra Pradesh på grund av de svåra svältförhållandena i södra Bastar för dagslönearbete. Bland dem fanns också KAMS sortimentskommittémedlemmar. Men när vi bad dem att komma på möten den 8 mars hade 700 och på en annan plats 450 deltagit. Innan dess hade tusentals av dem deltagit i demonstrationer mot svältförhållanden. När jag var där rekryterades kvinnor till FGA (Folkets gerillaarmé) i stor skala. På vissa håll var rekryteringen av unga kvinnor mer än de unga männen. Det som påverkade mig mest var att fruarna till gifta kamrater som redan var med i trupperna också rekryteras. Många av dem hade gett bort till och med sina små barn till sina släktingar och håller på att bli gerillakrigare i det pågående stora folkkriget för att förändra detta samhälle. Och jag har sett många kvinnliga kamrater som stod orubbliga med folkkriget utan att se tillbaka trots att deras män inom några månader hade dött i poliskonfrontation eller i någon annan olycka. Genom att bryta sig loss från familjens traditionella, trista, trånga gränser gillar de detta nya liv mer även om det är fullt av faror. På det sättet blir deras liv och deras existens meningsfulla. Jag har sett många kamrater ta träning och nya ansvarsområden.

Att bygga upp KAMS-enheter i varje by, val av deras kommittéer, val av skjutfältskommittéer i skjutfältskonferenser, skicka enhetsmedlemmar till byar för propagandakampanjer, deltagande i bandhs och andra protestaktiviteter, ge dem militär träning – allt detta är segrar av denna rörelse. Men vad jag har observerat av min erfarenhet är att eftersom AC-medlemmarna är engagerade utan andrum i olika typer av ansvar och på grund av en viss rutinmässig arbetsstil försummas KAMS-arbetet. Vi måste tänka på nya metoder för att involvera de äldre kvinnorna i byarna. Kvinnor och deras barn står inför ett antal hälsoproblem. Genom att öka deras förståelse i dessa frågor och genom att ägna särskild uppmärksamhet åt deras välfärd kan vi öka deras entusiasm. Vi måste öka deras deltagande i mötena på bynivå. Många människor kallar KAMS som en organisation för unga kvinnor. Att bredda sin snäva kunskap om samhället är en annan utmaning framför oss.

Likaså finns det ett behov av att ge särskild social och politisk utbildning till kvinnliga medlemmar i trupperna och plutonerna. Vi måste planera för att ge dem kontinuerlig utbildning i vetenskaplig kunskap om hälsoproblem. Även om det finns diskussioner om dessa ämnen på grund av tidsbrist och på grund av att de blir fördjupade i olika arbeten skjuts de upp. Vi kan bli av med deras underlägsenhet genom att ge dem vetenskaplig kunskap och insupa ett brett socialt tänkande bland dem.

Vad är ditt budskap till kvinnorna som arbetar i trupper och i KAMS i DK?

Kamrat Janaki: Våra adivasi kvinnliga kamrater i DK bygger en ny historia idag. Även om det är det mest efterblivna området i landet är det den mest utvecklade delen i den pågående kvinnorörelsen i hela landet. De besvarar polisens vapen på ett passande sätt genom att kämpa tillsammans med de manliga kamraterna i den väpnade kampen för att befria detta land från imperialismens, feodalismens och de kompradorborgerskapens grepp. I byarna står de upp för sina rättigheter genom att möta hoten och påtryckningarna från byns äldste. De försvagar patriarkatet i Gondi adivasi-kulturen.

Även om de motsätter sig så stora fiender och krafter, är blyghet och känslan av underordning vars rester fortfarande finns kvar, också deras stora fiender som hindrar deras utveckling. Underlägsenhetskomplex är fött ur dessa. Dess rötter är mycket djupa. Det jag vill säga till mina KAMS-kollegor är att de borde öka sitt självförtroende. De måste kämpa mot fienden inom dem. Under de kommande dagarna kommer KAMS att stå inför många stora utmaningar. Det statliga förtrycket finns redan där. Bortsett från det kommer regeringen att försöka hålla adivasisamhället och kulturen i efterblivenhet med hjälp av byns äldste och genom adivasiledare. Det kommer att bli nödvändigt för KAMS att möta dem politiskt. Likaså bör KAMS hålla sig redo att lägga fram sin förståelse angående verklig frigörelse av kvinnor genom intervention i kvinnorörelsen som pågår i form av olika strömningar i landet. För att möta alla dessa utmaningar bör våra kvinnliga kamrater uppnå politisk och ideologisk mognad och ha självförtroende.