Hem
← Tillbaka till boksida

Proletärer i alla länder, förena Er!

MAJDIREKTIV FÖR STORSTADSOMRÅDET LIMA

Centralkommittén, PKP, Maj 1991

INTRODUKTION

Den Tredje Befrämjandekampanjen (sp. Campaña de Impulsar) utvecklar sig på hög nivå och har återverkat rejält och lagt solida grunder för att befrämja den framtida stora Planen. I Lima utfördes sabotageaktionen mot ILD (Institutet för Frihet och Demokrati – Limabaserad ärkereaktionär ”tankesmedja,” grundad 1981 av slaktararkitekten Hernando Soto Polar, som arbetade mycket nära folkmördaren Fujimori -ö.a.) och den var en mycket bra sak av stor politisksignifikans och den utspelade sig vid en förträfflig tidpunkt precis innan undertecknandet av ett avtal mellan USA och Peru vars syfte var att slå mot folkkriget, under förevändningen av kamp mot narkotikan. (avses undertecknandet av ATPA, Andean Trade Preference Act, ett frihandelsavtal innehållande angrepp på kokabönderna, giltigt från 1991 till 2006 då den ersattes av ett liknande avtal ATPDEA - Andean Trade Promotion and Drug Eradication Act - ö.a.). Imperialisterna använder folkkriget som svepskäl för att pressa igenom sitt så kallade ”återinträde” i Peru. Med Sabotageaktionen uttryckte PKP ett fördömande av den imperialistiska aggressionen, och här huvudsakligen Yankees. Vi går därmed fullkomligt emot de revisionistiska positioner som frodas både i parlamentet och deras kollaboratörer utanför, såsom MRTA (Movimiento Revolucionario Túpac Amaru, revolutionära rörelsen Túpac Amaru, väpnad revisionistisk/reformistisk grupp med kringirrande gerillastrategi och siktar på spektakulära aktioner, numera passiviserad – ö.a.), vilka aldrig någonsin fördömt ILD, eller ens deklarerat den som proimperialistisk och fientlig mot Folkkriget. För att komma till insikt om detta räcker det med att läsa deras öppna kommunikéer från deras tidskrift ”Cambio” (”Förändring” –ersatte föregångaren Voz Rebelde, som betyder ”Rebellrösten” - ö.a.) eller intervjuerna med deras ledare i de reaktionens officiella tidningar, såsom i ”Cartetas” (reaktionär Limabaserad tidskrift, etablerad 1950, namnet syftar på ”ansiktsmask” som en kritik av general Manuel Odría, president och diktator om vartannat, åren 1948–56). Aktionen gav stor återverkan både i nationen och i omvärlden. Här i Peru tjänade den till att så antiimperialistiska och anti-yankeekänslor samt en ökad försvarsvilja för vår nation i formering ibland folket. Den återskallade även bland delar av den peruanska storbourgeoisien där det finns delar som har starka motsättningar mot imperialismens legosoldat Alberto Fujimori (folkmördande och landsutförsäljare president och diktator om vartannat, åren 1990–2000, ökänd ärkereaktionär, satt bakom lås och bom för folkmord och korruption 2009–23 – ö.a.).

För en väl inledd Tredje Kampanj av Planen att Befrämja Utvecklandet av Stödbaser, som belystes av ovan nämnda aktion, hälsar vi Partiavdelningen i Lima.

DAGORDNING.

  • ARBETSRAPPORT FRÅN DEN NATIONELLA LEDNINGEN OCH TILLÄMPNINGEN AV DEN TREDJE KAMPANJEN

  • OM FEM PROBLEM

1) Den XI Årsdagen; dokument från det II Plenarsammanträdet (möte med hela Centralkommittén från 1: a Kongressen 1988, CK, samlad, således ett möte med extraordinär dignitet -ö.a.); övriga dokument.

2) Inledandet av firandet av det V:te årsdagen av Hjältemodets dag (19 juni, 1986 skedde en heroisk motståndskamp mot folkmordet från regimen som massakrerade hundratals fångar i fängelserna Lurigancho, el Callao och el Fronton, Dagen har utvecklats till krigsfångarna och de politiska fångarnas dag i hela världen – ö.a.), en aktuell kampanj över hela landet; de överenskomna målsättningarna (från CK, II Plenum); möjligheterna av en central publikation och uttalanden från andra organisationer; affisch; anmälan och fördömande av demagogen och folkmördaren Allan García Pérez (1949-2019, socialdemokrat från partiet APRA, tvåfaldig president, huvudskyldig arkitekt för folkmordet på Hjältemodets dag, suiciderade i sitt hem efter korruptionsanklagelser – ö.a.); massaktiviteter i mindre och varierade sektorer; vad förbereder reaktionen i de Lysande Skyttegravarna av Kamp? (LTC - Luminosas Trincheras de Combate, PKP:s namn på de revolutionära krigsfångarnas kamp - ö.a.) Och framför allt, vad förbereder reaktionen i allmänhet under dessa månader innan yankeeimperialismens mest underdåniga tjänare, Fujimori, suttit sitt första år vid regeringsmakten? (DETTA ÄR DEN CENTRALA PUNKTEN).

ANMÄRKNING: -Problem 3, 4 och 5 är ej transkriberade, då detta begränsas av sekretess.

I. ARBETSRAPPORT FRÅN DEN NATIONELLA LEDNINGEN OCH TILLÄMPNINGEN AV DEN TREDJE KAMPANJEN

Beträffande folkrättvisan

Det skulle vara bättre att uppmuntra massorna att organisera sig väpnat så att de själva kan utgöra en basalstyrka (sp. Fuerza Base), naturligtvis alltid under Partiets ledning och som lär dem hur. Massorna skapar en mångfald av kampformer och organisationer, därför att de kämpar outtröttligt. Vi måste höja deras nivå och leda denna entusiastiska stridspotential för revolutionen.

Beträffande Arméns "civilaktioner i städerna"

Bjud motstånd mot den reaktionära arméns förnödenhetsutdelning och verka för att massorna organiserar sig själva i ärenden som att ta hand om livsmedel och sjukvård, samt därefter administrering och utdelning av dessa produkter med taktiken att först förse de allra fattigaste, därefter de fattiga i allmänhet, sedan till de mindre belevade i medelklassen och sen till medelgruppen och minst skall ges till de rika. Massorna inser under denna process att det är de själva som måste erövra dessa medel, då det inte är några statliga gåvor utan en sidoprodukt av revolutionen. Det är en del av folkets rättigheter, som tillhör dem. Så egga massorna till att kräva mer och att kräva bättre, samt att de aldrig skall behöva göra något i gengäld för att erhålla vad de har rätt till, som att vägra angiveriet och att tvingas måla över slagord på väggarna. Väggar är de blad varpå folket uttrycker sina idéer då de förvägrats annat skrivutrymme, de besitter varken radio, TV, tidningar därför att samtliga medier är i händerna på de som exploaterar dem. När tror ni de fattiga yttrar sig? De som tillåts tala är opportunisterna, revisionisterna, strejkbrytarna, lakejerna, arbetararistokratin, de är massornas falska ledare.

Låt massorna veta vad som är det politiska syftet med dessa ”civilaktioner”. De är delar av det lågintensitetskrig (low-intensity conflict -i borgerlig militärterminologi en konflikt/krig som inte är konventionellt, dvs medelintensitetskonflikt, och där politik, ekonomi och strider varvas, dvs. typisk karaktärisering av gerillakrigstillstånd - ö.a.) som siktar på att bekämpa Folkkriget och hålla nere massans explosivitet. Förklara att dessa smulor, som massorna kunnat plocka genom sin ihärdiga kamp, inte kommer att vara lösningen på deras problem, utan det är enbart revolution som verkligen garanterar folkets rättigheter, och det sker genom folkkrig. Förklara att det ekonomiska målet och kärnan, från reaktionens sida, är att så billigt som möjligt kompensera folket för de monstruösa lönesänkningar som sker i kristider, ett fenomen som redan Marx förklarade, så återge citat från honom eller från våra Partidokument. Demaskera och fördöm hur imperialismen och reaktionen använder dessa lönekompensationer för att köpa medvetande och för att valla in folket i deras ideologiska, politiska och ekonomiska planer. Förtryckarna och utsugarna spelar även på folkets religiositet för att saluföra den gamla och bakåtsträvande ideologin från den katolska trosläran, som är både falsk och hycklande och som historiskt sett alltid har varit motståndare till det nya och vetenskapen. De vill på så sätt utnyttja massorna för att stärka förlegade ideologier och bakåtsträvande idealism. Är det inte så att Kyrkan organiserat och stött arméer, korståg och spunnit tusentals intriger som lett till massakrer, erövringar och förtryck av folk? Här på vår mark använde de Inkvisitionen, vars tortyr var ökänt grym. Fördömde påve Pius XII (ökänd naziapologetisk italiensk kardinalpräst som innehade pontifikatet anno 1939–58 - ö.a.) någonsin Hitlers fascism och folkmord under Andra världskriget? Vad gäller protestantismen med alla sina spridda sekter, bereder de inte mark för imperialismens planer, främst den nordamerikanska, och för dess penetration och kontroll? Detsamma gör förvisso även den katolska kyrkan. Därutöver brukar de dessa kompensationssmulor för att hjälpa revisionister och opportunister att fortsätta topprida massorna.

Politiskt vill de dessutom få massorna att tro att det är den gamla Staten som gett dem "frihet" och "demokrati", och att den måste bevaras, men verkligheten är den att massorna dagligen upplever förtryck och död, vid sidan om hunger och elände. Den frihet som det talas om är en frihet för de besuttna, inte för dem som befinner sig på botten. Den demokrati som de förkunnar är inget annat än en diktatur för de klasser som styr denna gamla Stat och dessa är storbourgeoisien och jordägarna, två klasser som står i imperialismens, främst yankeeimperialismens, tjänst. Dessutom när det gäller denna demokrati så trampar den nuvarande regeringschefen, den illfundige cynikern yankeeimperialismens legoknekt Fujimori, dagligen ner den och undergräver således sin egen demokratiskt-borgerliga ordning och ger uttryck för fascistiska idéer och ståndpunkter.

Än en gång framför de samma bedrägliga uppmaning "uppoffring i dag för morgondagens utveckling" och som alltid devisen "till försvar för frihet och demokrati", och döljer därmed den nya kapitalistiska ackumulationen som kommer av ett större mervärde och den växande exploateringen och det förtryck som de nedsänker oss i. Dessutom, till exempel under Avtalet (el Convenio, se ovan om ATPA -ö.a.) fick en enda fattig kokabonde komma till tals? Ah! Naturligtvis kan de säga "säg er mening" men skulle de någonsin lyssna på dem? Nej, de som styr lyssnar enkom på varandra, på samtal reaktionärer emellan, och sen gör de en då blott vad deras imperialistiska husbönder beordrar dem till. När har de någonsin brytt sig om folket? Aldrig, och än mindre i det nuvarande läget. Ytterligare exempel på deras ”demokrati och frihet” är de arbetarfientliga Dekret (sp. decretos antilaboral – ö.a.) som beslutas om eller det sätt som de köper och säljer jord, som inte innebär annat än en ren avhysning av bönderna från deras redan fåtaliga jordplättar. Och vill ni ha ännu ett exempel, se vad som händer när massorna tar till orda på gator och torg för att kräva sina rättigheter, då är det väl så att Staten förtrycker, fängslar, skjuter dem och skapar ”försvinnanden”? Det finns såklart fler exempel, i de fall några av oss tänker själva och agerar i strid med dem och i synnerhet då vi är marxister, då är det väl så att de helt enkelt tar livet av oss? Folkmorden i de Lysande Skyttegravarna av Kamp den 19 juni måste lyftas upp som omskakande agitation, och så även allt om folkmördare Fujimori. Peka på fakta och påvisa de konkreta strider som sker och sporra massorna att själva uttrycka sina åsikter, att fördöma och att framföra sitt missnöje.

Ekonomiskt sett vill de med de så kallade civila "hjälpinsatserna" och "välgörenhetsorganisationerna" (såsom "Ett glas mjölk", soppkök, etcetera) kompensera för lönesänkningarna och genomtvinga och få arbetarna och de arbetande (sp. trabajadores - ungefär tjänstemännen till skillnad från obreros arbetarna - ö.a.) att tänka: för att kunna överleva och förmå genomleva denna hunger och extrema fattigdom nödgas vi arbeta för en usel lön, som inte ens räcker för att ersätta vår arbetsinsats. Allt detta, varför? Jo för att det ska tillämpas en ”nyliberal revolution”: ett föråldrat ekonomiskt system som införs av imperialismen för att främja deras "marknadsekonomi" och "tillväxt på ett rättvist sätt", yankeeimperialistiska teser som tillämpas genom CEPAL (Comisión Económica para América Latina y el Caribe - FN:s ekonomiska organ för Latinamerika och Karibien grundat 1948 med säte i Santiago de Chile – ö.a) och inte innebär något annat än att de planerar en större dominans och ökad exploatering.

För att göra detta försöker de minska inflationen genom att använda sig utan deflationen, vilket alstrar en recension och det reducerar i sin tur budgetunderskottet, allt detta till priset av att klassen pressas som en citron med urvattnade löner, ökad arbetslöshet, stor höjning av levnadskostnaderna, minskad köpkraft, ökat skattetryck för de på samhällets botten, kort sagt alla de åtgärder som FMI (Fondo Monetario Internacional - Internationella Valutafonden, IMF, grundad 1944, med säte i Washington DC – ö.a.), BID (Banco Interamericano de Desarrollo - Internationella Utvecklingsbanken för Latinamerika och Karibien, grundat 1958 och har en tydlig politisk agenda med säte i Washington DC och består av 48 länder, däribland Sverige – ö.a.) och BM (Banco Mundial – Världsbanken, grundad 1944 med säte i Washington DC -ö.a.) kräver för ”nyttjanderättsackumulering” (sp. acumulación de derechos – ö.a.) som inte innebär annat än införandet av fler antifolkliga åtgärder för att öka kapitalackumuleringen på nytt genom ökat mervärde, och på detta vis ökas garantierna för utländska investeringar i Peru. De drömmer om att under år 1992 någonting bra kan komma att hända, eftersom utlandslånen mest används för att betala av utlandsskulden. Allt detta är vad de kallar för ”återinträdet” i det internationella finanssystemet och deras stabiliseringsplan är något som bara förslavar klassen och folket än mer. Låt oss inte snärjas, för den enda lösningen är att kämpa mer för att förvärva frukten av våra dagskrav och gå fram mot Maktens erövring genom folkkriget, och krossa denna gamla Stat och bygga Folkrepubliken Peru under ledning av Perus Kommunistiska Parti.

För att sammanfatta är det planer som

1) utgör en del av det lågintensiva kriget,

2) kompenserar för lönesänkningar med välgörenhet, och

3) använder "borgerlig välgörenhet" för att snärja massorna till sina skändliga planer för ”nyliberalism”, marknadsekonomi, ideologi, politik och imperialismens ekonomi, huvudsakligen yankeeimperialismens.

Detta är planer som genomförts under ledning av den proimperialistiska legoknekten Fujimori, med stöd av de väpnade styrkorna och polisstyrkorna som utför folkmord och understödda av kyrkan, och då främst den katolska, och alla som försvarar den gamla staten såsom revisionismen och opportunismen i det så kallade IU (Izquierda Unida - Förenade vänstern, samling av allsköns revisionistfiender till folkkriget 1980-95 - ö.a.) eller SI (Socialista de Izquierda - Socialistisk vänster, en liten utbrytargrupp från IU under 1989-90 under ledning av den perfida lögnhalsen Enrice Bernales som senare deltog i ”Sannings och Försoningskommissionens” smutsiga propagandaarbete, kom att benämnas ”den peruanske vänsters gentleman” - ö.a.), samt samarbetet med den väpnade revisionismen i MRTA.

På dessa grundvalar kan vi demaskera deras program och planer och förmå hantera deras essens och hindra dem ty massornas kamp stärks av den väpnade aktionen och när de organiseras i kampen och erövrar det som faktiskt tillhör dem så röjer vi och underminerar fienden och förmår omsider driva ut dem i havet. Partiet leder, och beträffande resten så kommer massorna att göra det. De kommer att spränga de ondskefulla planer att förinta Folkkriget som den peruanska reaktionen, imperialismen och revisionismen satte ihop för att snärja massorna och använda dem i den vidrigaste exploateringen.

Angående strejken på Centrala motorvägen den 29 och 30 april 1991.

En första fråga, hur gick den till? Och vad var det som hände? I kamraternas rapport berättas att en av företagets tjänstemän förnedrade en arbetare genom att beordra denne att städa de sanitära angelägenheterna, detta trots att arbetaren var en tekniker som arbetade på en annan sektion av företaget. Denna arbetare motsatte sig givetvis detta men hotades då med det nya arbetarfientliga Dekretet (sp. decretos antilaboral – en slags statliga förordningar som slår mot arbetarklassens rättigheter - ö.a.) med sparken om han inte underkastelse sig. Detta utlöste en hjärtinfarkt och arbetaren föll ihop och dog. Tjänstemannen hindrade då kamratens kollegor att gå fram till den lealösa kroppen. Detta var en oförutsedd händelse.

Hur ska en kommunist agera i en sådan situation? Att vara kommunist är en sak och aktivist en annan. Kamraten (vars gärning kritiseras på mötet – ö.a.) är kommunist och således är hans förpliktelse större och det fordras av honom att leda sina arbetarkamraters protester samt att koordinera med aktivisterna för att planlägga en kampåtgärd. Om arbetarna önskar en strejkdag, vore det bra att föreslå två och att blockera hela Centrala motorvägen. Vi kan inte låta detta mord på en arbetare begånget av en företagstjänsteman passera obemärkt och vi ska inte ta det med lugn och ro. Så, vari låg Kamratens fel? Det låg i att underlåta att meddela detta till vederbörandes Particell och som konsekvens därav inte förmådde utöka kampåtgärderna. Dock kan vi inte kritisera Kamraten för att sätta Partiet mot Fronten därför att han i egenskap av att vara kommunist ledde och manade massornas aktion, dessutom var strejken en framgång mobiliserade massorna.

Ett annat misstag var att strejken inte utlystes i namn av Kampkommitteen för Centrala motorvägen (sp. Comité de Lucha de la carretera Central - ö.a.), utan en komplikation var att det hela skedde i namn av en urvattnad "fri facklig organisering". Vad för idé kan ligga bakom detta? Utred detta väl för att inte göra misstag. De så kallade ”fria fackföreningarna” har en felaktig utgångspunkt att politiska partier inte får leda fackföreningarna, och detta är tvärtom motsatt marxismen. Så var detta hans idé? Å andra sidan hade staten stadfäst dekret D.S 016 (Decreto Supremo 016 – förordning från gamla staten – ö.a.), som stipulerar att 20 arbetare kan förena sig i ett fack, och här handlade det om en fabrik med ungefär 100 anställda och de kunde således organisera 5 fackföreningar. Motsatte sig kamraterna denna uppdelning? Det vore bra att alla dessa frågor som lyfts i tvålinjekampen blir synade i sömmarna under Rektifikationskampanjen och med detta i beaktande undervisa nya partikadrer (sp. la militancia – på spanska existerar en term som inte finns på svenska och betyder ungefär organiserade kommunister - ö.a.).

Det finns en lärdom vi måste fastställa och det är: Ställ aldrig Partiet mot massorna, för Partiet är arbetarklassens högsta sociala organisationsform och det försvarar sina klassintressen, det försvarar proletariatet, och de andra klasserna som utgör folket, och utgör revolutionens generalstab och är en oumbärlighet för att förmå leda den. Som Lenin sa om att ”ge mig ett Parti och vi omdanar Ryssland” då han såg Partiet som en hävstång. Ordförande Mao lärde oss att ”vi måste ha tilltro till massorna och vi måste ha tilltro till partiet.” Vi återförsäkrar oss i dessa två sanningar.

Det är alltså en sak gällande kraven på partimedlemmarna, en annan för aktivisterna och en tredje för massorna. Nämnda Kamrat begick ett misstag i att ej meddela Partiet och i att inte tillämpa Partilinjen såsom exempelvis gällande slagorden. Detta bekämpas internt genom övertygelse, genom utbildning, genom att analysera vad som ligger bakom idéerna, och då tar vi summan av Partiets samlade erfarenhet och marxismens lärdomar som rättesnöre men vi tar även i beaktande vilka kriterier som reaktionen och revisionismen sprider i frågan. Dock, det som aldrig får förekomma är att Partiet sätts mot massorna, eller mot Fronten, för de utgör två delar i en motsättning, Partiet leder och massorna skapar historien.

I sig är det inte en dålig sak med en begränsad strejk och händelsen är mycket belysande för vår agitation, i det avseende att strejken var rättfärdig och det var helt rätt att fullborda den. Men hade Kamraten informerat sina ansvariga ledare så skulle Partiet kunna förstärkt aktionen med till exempel marscher och kunnat peka ut den där obehagliga tjänstemannen och vi hade dessutom kunnat utbasunera aktionens sak vitt och brett och försvarat klassen. Vi hade spridit ut Partiets ställningstagande kring detta antiproletära- och antifolkliga dekret och politiken vi tillämpar: att kampen för dagskraven är förenat med kampen för Makten.

Slutligen, så vill vi hälsa den städse kampvilliga massan, som kämpar tyngden av den svåra situation de utsätts för till trots. Vårt ställningstagande skiljer sig från PUM (Partido Unificado Mariateguista – Förenade mariateguistpartiet – grundat 1984 och utgjorde del av revisionistföreningen IU och dess kändaste företrädare var reformistgurun Hugo Blanco – ö.a.) som konkret motsätter sig både strejker och vilda strejker (sp huelgas respektive paros - där paros innebär arbetsnedläggelse utanför det etablerade systemets kontroll medan huelgas sanktioneras genom los sindicatos, fackföreningarna, nämnda aktivitet var un paro– ö.a.) för att istället rekommendera en ”Strejkvåg”, som för oss betyder en sammansmältning av både strejker och vilda strejker som sker kontinuerligt och samtidigt och inom spridda sektorer i inom folket såsom arbetare, bönder, tjänstemän och denna Vågen intensifieras speciellt under förspelet till Resningen i städerna. För oss är en sådan våg ett uttryck för marschen mot den revolutionära krisen och tjänar konkret förberedandet av Resningen, men vad gör sen dessa revisionister i detta avseende?

Idag ser mer av de offentliganställdas kamper än industriarbetarnas av den anledningen att de är mer direkt drabbade av den nuvarande krisen och regeringens nedskärningar, emellertid kämpar arbetarklassen konstant. Vi tillämpar våra principer (se sid. 323–324 i dokumentet från den förberedande sessionen av det II plenarsammanträdet för Centralkommittén) och hävdar att strejken fortsätter att vara den ekonomiska kampens huvudform, såsom Lenin lärde oss och att den förbereder oss för de stora stridigheter som komma skall. Marx sa att kampen för lönen är som en gerillakamp och Ordförande Mao lärde att vi måste kämpa mot de som säljer ut arbetarklassen, mot de som kapitulerar inför reaktionen och de som förråder arbetarrörelsen. Vi måste främja strejker, och förbereda dem väl, med syfte, fördel och begränsning (sp. razón, ventaja y límite – ö.a.). Vi måste utbilda klassen och massorna i att förstå att en strejk har en begräsning, men att med detta oundgängliga instrument börjar erövringarna och att strejka är en rättighet som måste försvaras. Det måste göras utbetalningar för varje strejkdag så att ingen av detta skäl öppnar för att inleda direktförhandlingar. Sådana ska inte tillåtas därför att avtalet kommer att pressas till vår favör när vi framhärdar och i och med kampens tillspetsning. I nuläget betyder dialogen allt för reaktionen och revisionismen och det är de som säger: ”avsluta kampen, låt oss samtala”. Detta måste vi bekämpa. I varje kamp kommer ett tillfälle för dialog, men man kan bara uppnå det på förhandlingsbordet som redan har förvärvats på slagfältet: detta är ett elementärt kriterium militärt likväl som politiskt. Vi måste hantera strejken med både fasthet och skarpsinne, och uppfatta den som ett bra och nödvändigt instrument men samtidigt lära klassen vilka dess begränsningar är, man kan inte erövra Makten med strejk, och man kan inte bryta den av detta gamla kapitalistiska system i sin imperialistiska fas skapade onda cirkel som de intvingat klassen i. Proletariatet och det arbetande folket måste slåss och använda alla kampformer och här framförallt den främsta av de ekonomiska kampformerna, strejken, för om vi inte kämpar kommer vi inte förmå dra upp lönerna, eller arbetsförhållandena eller ens få dem att respektera 8-timmarsdagen.

Ha alltid i åtanke att det som har erövrats går förlorat när kapitalismens cykliska kriser inträffar, därför är det som åligger oss att bryta denna onda cirkel, att förinta detta kapitalistiska system, som i Peru är ett byråkratkapitalistiskt system underkastat imperialismen och det är halvfeodalt, det är däri som den ligger, nödvändigheten att förena kampen för dagskraven med kampen för Makten ty det är enkom genom att gripa Makten, utöva och försvara den som vi förmår förändra detta gamla system och skapa och utveckla ett nytt. Detta nya är socialismen med proletariatets diktatur som siktar på vårt slutmål kommunismen, men nu passerar vi dess första etapp, den demokratiska revolutionen och den förenade diktaturen, Folkrepubliken Peru. Allt detta uppnås med folkkrig, det finns ingen annan väg.

I vårt land har vi nyss sett femtio dagars av kämpande sjuksköterskor i en hårdnackad strejk som vägrat att ge sig och de saknar större stöd. Staten nedtrycker dem brutalt, de arresterar dem, och hotat att förklara strejken olaglig om de inte återvände till arbetet inom 72 timmar men när tidsfristen gick ut och de fortsatte så tillämpades inte åtgärden på dem, vad tror ni anledning är till det? Jo, dessa sjuksköterskor använder styrkan av sin egen kamp. De genomför marscher, de mobiliserar, de går ut på gator och torg, de ger inte motståndaren något andrum, de använder olika offentliga tribuner för sina anklagelser, de agiterar i fattiga barrios (förorter eller kåkstäder – ö.a.), de upprättar ”kollektivgrytor” (ollas comunes, som ett gatukök som bygger på egna styrkor och inte på bidrag eller välgörenhet. – ö.a.), de kliver på los micros (peruansk slang för bussar som tar mellan 12 och 30 passagerare och är ett mellanvariant mellan combis och buses– ö.a) och agiterar även där: det är på så sätt de kan stoppa reaktionärerna. Och vad gör CGTP? (Confederación General de Trabajadores del Perú – Perus allmänna arbetarkonfederation – motsvarighet till LO, grundat 1920– ö.a.) Vad gör CITE? (Confederacion Intersectorial de Trabajadores Estatales del Perú – de peruanska statsanställdas intersektionella konfederation – Perus ungefärliga motsvarighet till förbundet ST – ö.a.) Absolut ingenting till sjuksköterskornas och medicinteknikernas stöd. Internt finns det fraktionskamp, i varje front är det så, och den sektor som är mest konsekvent genomtvingar sin vilja, och här har dessa kvinnor verkligen satt exemplet.

Vilket perspektiv har denna kamp?

  • Den är bra för den slår mot reaktionens stabiliseringsplan och för att den för ut protesten på gator och torg.

  • Om de framhärdar kommer de att starta någonting. Saken är den att de ska inte låta sig knäckas utan gå vidare med mobiliseringen, med demonstrationsmarscherna, strejken, och så kommer de uppnå en ekonomisk, politisk och social fördel (i detta är Partiets stöd mycket nyttigt då det stärker, stödjer och främjar dem. Våra väpnade aktioner ökar samtidigt pressen på utsugarna)

  • Men, det lilla de kan uppnå kommer ej täcka deras behov, familjekorgen (sp. la canastra familjar – ett koncept kring en tilltänkt formel kring de nödvändiga kostnaderna för en familj per månad - ö.a.) fortsätter vara mycket hög i förhållande till deras löner, och detta i sin tur minskar deras köpkraft samtidigt som de kommer möta ännu högre levnadsomkostnader av inflationen.

  • Hur återverkar den? Arbetarna, tjänstemännen och folket får i denna kamp bättre förutsättningar för att utveckla sin politiska medvetenhet, så de kan förstå att det är just de som är det förändrande elementet i samhället och att enbart genom att organisera sig kan de erövra Makten genom Folkkrig och på så sätt bryta den onda cirkeln. De kommer att inse att inom detta byråkratkapitalistiska system är det omöjligt att uppnå den ”rätta lönen” därför att kärnan i kapitalismen är utsugning och den skapar ackumulering av kapital genom att de köper vår arbetskraft och drar ut mervärde.

På detta sätt kan vi illustrera att strejken utbildar. Ge ut Marx bok Lön, pris och profit, Lenins Leve strejken! Och de kinesiska kamraternas El vende-obrero… (sp. arbetsutförsäljaren – ö.a.) och sprid dessa texter bland de strejkande till solidaritetspriser.

Väl, det peruanska samhället befinner sig in i Mytisk situation (förstå begreppet mytisk som en avgörande och mytskapande situation, och jämför med Mariáteguis förståelse av viken av Myten i ett samhälle och bristen på Myten i det borgerliga - ö.a.), med väldigt hög arbetslöshet i städerna, framför allt i Lima där den drabbat upp mot 70% av proletariatet och det är hög tid att tillämpa andra kampformer, så gör agitation när arbetarna slutar för dagen och belys då situationer såsom mordet på arbetaren på Textil Unión (företaget vars tjänsteman dödade arbetaren - ö.a.). Uppmuntra till debatt såsom till exemplen av nödvändigheten av att organisera sig och kämpa tillsammans med de arbetslösa, som ingen annan kämpar för, och idag i Lima är den totala summan av arbetslösa och undersysselsatta uppåt 95% av den totala arbetsföra befolkningen enligt INEI: (Instituto Nacional de Estadística e Informática – Nationella Institutet för Statistik och Information– Perus statistiska centralbyrå, som grundades 1990 och kom tidigt att anklagas för att ha försett Fujimoriregimen med fördelaktiga falska siffror – ö.a.) - Totalt arbetslösa 10%, undersysselsatta 85%, heltidsanställda 5%. Formera arbetargrupper som tillsammans framför sina klagomål, låt dem göra dazibaos (väggtidningar med stora skrivtecken, en propagandametod från kulturrevolutionens Kina som PKP använder tillsammans med väggmålningar, graffitti, affischer och fan- och banderollupphängningar, dvs väpnad agitation och propaganda – ö.a.) och att de undertecknar dessa i namn av en cirkel. Utgå från levande och brännheta fakta och föreslå strejken som ett kollektiv och låt dem lägga fram alla bekymmer de står inför och vilka andra kampformer som kan brukas. Sprid den marxist-leninist-maoistisk, Gonzalos tänkandetesen om proletariatet och berätta för dem om partierfarenheterna. Fråga er: är strejkmetoden lämplig eller ej? Se till att massorna deltar, organisera demonstrationsmarscher i anslutning till arbetsdagens avslutande, invänta rätt tillfälle och sätt upp era stora väggtidningar, uttryck era anklagelser och organisera planmässig agitation och propaganda. Lyft upp marscherna, låt dem börja som små och korta i fabriksområdets omnejd, för att senare låta dem bli större och större och tillsammans med arbetare från andra fabriker, som även de börjat i det lilla, och då kan dessa sammanstråla en marsch som samlar hela industrizonen understödda av folket i de förorter som alltid omgärdar dessa industriområden, såsom var fallet under aktionerna på den Centrala motorvägen. Bjud in folk från TV, journalister och låt arbetarna själva förklara sin situation. För att tillämpa denna plan måste ni inkorporera fler aktivister, kombattanter och Kamrater (åsyftas de tre nivåerna från de tre instrumenten, aktivister i fronten, kombattanter i armén och Kamrater i Partiet - ö.a.) på fabriken som måste förmå att bruka metoden att vara ”spionsoldat” såsom ”arbetare på dagen, milisman på natten”. Om dessa kamrater, efter att vi genomfört alla dessa fabriksaktioner, utsätts för repression eller risk så befrias de från sina uppgifter på fabriken. Ni ska organisera Kampkommittéer mitt i kampen och dessa ska kämpa mot de falska ledarna och demaskera deras revisionism, som fungerar som brandsläckare, och slå ner dem på det sättet förmår ni intränga mer steg för steg i de fackföreningarna och organisationerna i förorterna som är så plågade av både arbetararistokrati och fack och skråbyråkrati.

Vi tänker oss följande samband: DAZIBAO med SKRIVET UTTRYCK FÖR MISSNÖJE som leder till DEMONSTRATIONSMARSCH som blir ARBETSNEDLÄGGELSE och STREJK SOM del av FOLKKRIG (RESNINGEN). Allt detta är FÖRBEREDELSER FÖR DE STORA AKTIONER SOM SKA KOMMA.

Må konsten fylla sin roll som ett klassinstrument och fyll scenen med massor, och låt konstnären avbilda dem så att man kan se massorna i den och iscensätt den dagliga kampen och ”Konstnären och hans tid” (uttryck från ett tal Albert Camus höll i Uppsala 1957, som finns i hans samlingsvolym: Brev till en tysk vän som handlar om antifascistisk kamp och tar upp kulturens roll och konstnärens skyldigheter att agera inom den - ö.a.) är inte bara tomma ord för att även på detta sätt så sår vi en del av vår propaganda.

Sätt upp vår propaganda rikligt på fabrikerna, i förorterna, skolor, universitet, platser där folk promenerar och där arbetande människor rör sig generellt. Skriv med stora bokstäver på väggarna, för det är där vårt folk verkligen kan använda sin demokrati, för väggar är de bladen i folkets böcker där de kan skriva sin prosa, sin poesi och andra litterära former som propagerar deras krav, deras kamper som sjunger om revolutionen och dess enda väg för maktens erövring: Folkkriget. Det spelar ingen roll om de inte kan stava eller skriva bra, de lär sig längs vägen. På väggen kommer de skriva på samma sätt som de själva deltar i kriget, och lär sig själva vad som är fel, och att de själva bekämpar imperialismen, den peruanska reaktionen och revisionismen. För att ta ett exempel kan man fråga sig: Vad gör fackförbundet CGTP för proletariatet? De behagar inte ens längre använda ordet proletariatet, vi ser att de fullständigt förrått klassen utan de pratar som fascisten och korporativisten Velasco om ”alla de som jobbar” men en arbetare kan aldrig vara den samma som en företagare även om bägge utför ett jobb därför att den ena utsuger den andre, en är borgare eller jordägare och den andra proletär ut folkets led. Än mindre skulle de ens nämna klasser, klasskamp, proletariatets diktatur eller ens gemensam diktatur? Få massorna att uttrycka sådant såsom att denna organisation har förrått alla klassens principer och att det är en apparat som är motsatt folkets intressen, som inte representerar klassen och således måste förstöras för att vi ska vara i stånd att skapa en verklig klassmässig fackförening, som kämpar under ljuset av klassens ideologi: marxismen-leninismen-maoismen, Gonzalos tänkande. Få dem att anklaga dessa falska ledare som är kapitulanter inför imperialismen, reaktionen och revisionismen, anklaga revisionist-CGTP och vara för ett riktigt klasscentrum.

Ungdomarna skriver dazibaoer, de måste koppla samman och förstå opportunisterna och revisionisterna med imperialisterna och reaktionärerna. Ta exempelvis fraserna från Maritain (Jacques Maritain: 1882–1973, metafysisk yankeeutbildad filosof - ö.a.): ”ungdomar är barbari” med Bernales (hycklarrevisionisten från Förenade vänstern – ö.a.): ”universitetsungdomarnas protest mot vår president Fujimori utgör ett barbari”, och jämför det med Ordförande Maos: ”ungdomarna är den Sol som stiger”.

Även kvinnorna måste skriva sina dazibaoer. Arbetarkvinnorna har officiellt rätt till daghemsplats för sina barn på fabriken, men vilket företag uppfyller detta? Eller har staten någonsin avkrävt av ett företag att följa deras lag? Nej! Och hemmafrufenomenet tar från familjens enda lön för att förmå mätta barnen, och alltför ofta får de själva gå med hungriga magar, så låt dem fördöma detta gratisarbete! Dessutom utnyttjas dessa familjeöden för att föra fram konceptet ”mikroföretag” som tvingar barnen, föräldrarna och andra släktingar att arbeta i dem, ofta mellan 12 till 14 timmar per dag, och det som produceras säljs till vrakpriser. Vad erhåller familjerna för sociala fördelar för detta slit? Ingenting. Anklaga och fördöm denna familjearbetsmodell.

Alla uttryck för missnöje måste ges en impuls i alla fabrikscenter, förorter, samlingslokaler, mödraklubbar, gatuförsäljare, handelsbodar, hantverkare et cetera. Folket har rätt att berätta om den utsugning de utsätts för och på ett sätt som får alla att lyssna. Det ska vara massorna, och huvudsakligen de djupa och breda lagren som tar till orda och inte de falska ledarna som säljer ut arbetarklassen och folket, tänk på att på en marknadsplats räcker det med en parkbänk för att få en agitationsscen.

Även de äldre har rätt att tala. Hur försämras inte deras situation med varje regering? Hur länge har det inte varit lika illa eller värre? De har länge fått lyssna på samma visa av: ”uppoffra idag för att få det bättre imorgon”. Så med dazibaoer uttrycker massorna sin folkdemokrati skriftligen och genom att skrika ut sin vrede muntligen.

Att hålla demonstrationsmarscher är bra och får reaktionen att darra, speciellt när arbetarna går så sätter det en annan ton på kampen och det är talande att se när civilklädda byggnadsarbetare demonstrerar har de med påkar, stenar, de tänder eldar, skanderar och agiterar, och på liknande sätt är det med gruvarbetare, textilarbetare, lärare, kvinnor, ungdomar, statsanställda och gatuförsäljare. Folket måste marschera därför att de inte får betalt för de extraordinära prishöjningarna på fotogen, vatten, ljus, gas osv. samt de överväldigande skatterna som åläggs dem. Handelsmännen måste marschera mot olika bötesutdelningar och tvångsavgifter osv. På vissa marscher räcker det med att ropa slagord, medan på andra kan man kasta stenar på alla repressiva och utsugande institutioner och på ytterligare andra är det lämpligt att formera grupper på strategiska platser för att blockera dessa med alla till buds stående medel, såsom stockar och stenar, däck och skräp, gatstenar och tidningsställ (casetas de tránsito – den peruanska varianten är av modell större och används till olika saker och ibland måste man jaga bort en eller annan polisman från den och således är den ypperlig för denna aktivitet – ö.a.) I slutändan måste massorna utveckla sitt initiativ. Marscher är en resurs att använda sig av efter arbetsdagens slut, så att arbetarna inte drabbas av löneavdrag. I kristider känner sin massorna överväldigande och fruktar att de ska förlora det lilla de tjänar, men detta till trots så både vill de och kämpar, så att hålla dessa marscher utanför arbetstid är effektivt. Varför inte marschera in på området Casona de San Marcos (Limas San Marcosuniversitetets anrika kulturcentrum där diverse muséer, hörsalar och dylikt finns. De första byggnaderna där byggdes redan 1605 – ö.a.) eller Parque universitario (den närliggande universitetsparken med massa gamla monument och ett pittoreskt klocktorn - ö.a.) som de numera inhägnat. Varför inte återföra traditionen av kamp dessa områden? Varför ska det hela vara muséum? Så låt oss marschera i fabrikskvarteren, förorterna, i Limas olika centrum, i Miraflores (rik stadsdel att jämföra med ex. Östermalm, namnet betyder ”titta på blommorna”. – ö.a.) i San Isidro (Limas celebra finansdistrikt beläget norr om Miraflores– ö.a.), Plaza Manco Cápac (centrala torget i stadsdelen La Victoria, dvs där textilarbetarkampen pågick - ö.a.), blockera vägar, gator, eller varför inte självaste ”el Zanjón” (”diket”, ett populärt och kort smeknamn för motorvägen som går längst Limakusten och heter: Vía Expresa Luis Fernán Bedoya Reyes - ö.a.) et cetera. Så tillsammans med massorna tillämpa BLOCKADER, PLUNDRING och HÅLL MÖTEN.

Denna typ av mobilisering kräver en mer utvecklad form av marsch, både kvalitativt och kvantitativt, och den måste följaktligen vara väl förberedd. Avdelningarna och miliserna måste lära massorna att försvara sig och att stå emot aggressioner. Det är falskt att det i Peru finns en gemenskap mellan armén och folket. Det är tvärtom så att folket avvisar och förkastar de väpnade styrkorna. Polisen måste avväpnas! Varför skulle vi överhuvudtaget ha någon respekt för dem? Rädda de kamrater som fängslas! Slå ut rochabusas (pansarfordon med vattenkanoner - ö.a.), Det är en politisk dumhet att kalla dem pinochito (en ”skämtsam” benämning som ska vara roligt på spanska för att den levande trädockan Pinocchio och Chiles exdiktator och slaktare av sitt folk, Augusto Pinochets, namn klingar så lika – ö.a.) för de är bilar vars syfte är att förstöra manifestationer och de är repressionsfordon och inte små gulliga dockor med lång näsa, och ännu mindre är de en fredlig variant av Pinochet såsom nyhetsankarna på TV kallar dem för att kväsa folkets hat. Sikta även in er på de bilar som de använder för att transportera de gripna och blockera deras väg med andra bilar eller lastbilar! Vält dem, och så är det dags att sätta dynamit under dessa pansarfordon.

Är reaktionen på väg att sätta in armén? I Lima har soldater precis börjat uppträda på gatorna, men inte heller dessa bör ni frukta utan skandera till dem vad de är: folkmördare, mördare, våldtäktsmän, kidnappare, avfällingar från även deras egna ideal, ropa om deras: -Grau (Miguel Grau Seminario, 1834-79 peruansk storamiral med gott rykte av saker som att behandla fångar väl - ö.a.) -Bolognesi (Francisco Bolognesi, 1816-1880, nationell hjälte från Salpeterkriget som gett Perus armé sitt motto och namn till en fotbollsklubb – ö.a.) -Quiñones (José Quiñones Gonzales, 1914-41, ryktbart flygaress som utmärkte sig i 1941 års krig mot Ecuador - ö.a.). -Ni är modiga mot obeväpnade massor men ni är kaniner inför gerillasoldaterna! Med vilken moral kämpar dessa soldater mot folkkriget? Ingen! Deserteringarna bland dem ökar, befälen tvingar dem att vara personliga betjänter och att äta hundar. Vad kan de göra mot 1000 mobiliserade personer och än mindre mot en hel samlad förort? Enligt deras reglemente ska de först skjuta i luften för att kväsa ett upplopp, men de skjuter direkt för att döda, och siktar inte ens mot benen. Kan de då mörda 10, eller 100? Det är svårt men inte omöjligt ehuru massornas reaktion skulle bli en ännu större explosivitet, för det spillda blodet dränker inte revolutionen, och betänk vad som skulle sägas internationellt? Hej då! till så kallade mänskliga rättigheter! Situationen i Peru kommer att försämras ytterligare och massorna kommer att behöva tillämpa mer och mer utvecklade kampformer och de kommer inte frukta det nödvändiga priset för en veritabel systemförändring. Vi befinner oss inte på -30 eller 60-talet, det är 90-talet nu och det finns ett Kommunistparti som leder det marxist-leninist-maoistiska Gonzalos tänkande Folkkriget och Partiet åtar sig sin roll att leda dem och förbereder dem för de kommande vedermödorna som tillkommer Maktens erövring. Vi går från en revolutionär situation och in i en revolutionär kris, och den anländer på alla plan. Detta är den aktuella tendensen. Slagordet: -Kämpa och gör motstånd, för Folkkriget! Är mycket bra.

Strejken är en annan form som kan tillämpa och den kan vara avgränsad eller allmän. Den väpnade strejken (el paro armado - ö.a.) är en form av militär kamp som får massorna att delta i Folkkriget i större utsträckning. Propagera, agitera och mobilisera! Massorna uttrycker sin protest, sitt förkastande av den Gamla staten, av regeringen av de väpnade styrkorna och den folkmördande polisen, som för varje gång den gör något blir mer misskrediterad. Låt oss blockera stadens neurologiska centra och förbered den för den framtida resningen. Hantera de fyra formerna av gerillaaktion: väpnad agitation och propaganda, sabotage, selektiva tillintetgöranden och gerillastrider på alla möjliga sätt. Regionala, zonala eller lokala strejker kan organiseras.

Vad beträffar en vanlig strejk (paro – ö.a.) så är det en form av ekonomisk kamp som alstrar förutsättningar för en högre form av ekonomisk kamp, den utökade strejken (huelga - ö.a.), så utför propaganda, agitation och lägg fram krav med mera, för den.

Den utökade strejkformen är, om vi nu drar oss till minnes, den huvudsakliga formen för ekonomisk kamp och i essens är den en gerillakamp för löneförhöjningar. Marx menade att strejka för en del av klassens krav (för en enskild fabrik eller en specifik produktionssektor) var en ekonomisk kamp, men att när den utvecklar sig till att kämpa för hela klassens intressen (allmän löneökning, försvar av facket, mot den ekonomiska politiken etc.) så utvecklade den sig till en politisk kamp. Låt oss ej förglömma att all klasskamp är politisk och utgör en del av Maktens erövring. Så, när revisionister och opportunister angriper strejkrörelsen genom att föraktfullt stämpla strejkerna som enbart dagskampsbetonade så gör de som de alltid gör, de attackerar klassen och försvarar borgerskapet. Dessutom är lönekampen i dag i allra högsta grad politisk, eftersom Fujimoriregeringens plan är att pressa ner oss till den absolut lägsta lönen. Månadslöner (los sueldos - ö.a.) är inget annat än provisionslöner (los salarios - ö.a.) och måste således bägge kallas lön, eftersom det å ena sidan i sig avslöjar exploatering och å andra sidan förenar proletariatets kamp med den som förs av de som arbetar men inte är arbetare. Så, den ekonomiska kampen strävar efter att höja lönerna, medan kärnan i regeringens ekonomiska plan är ett ”återsänkande”, vars essens är mervärde från lönearbete, och det är därför som planen måste raseras just för den slår mot klassen och folket. Det är ett bedrägligt påstående att folket ska ”uppoffra idag för att få det bättre imorgon.” Således är nyckelfrågan i dessa kamper, dessa utökade strejker, lokala strejker eller generalstrejker frågan om mervärde och lön och dess politiska kärna är nedrivande av denna föråldrade ordning därför att den genererar blott hunger och exploatering. Den största politiska erövringen är erövrandet av Makten och de nuvarande gerillastriderna förbereder de avgörande momenten, och är fullständigt förenade både med Makterövringen och den huvudsakliga formen av politisk kamp, Folkkriget.

Mitt i alla dessa kamper byggs och organiseras olika typer av apparater upp och det klandestina Partiet som självfallet styr allting som förenar sig under ideologin. Man kan antingen konsolidera en redan konstituerad Kampkommitté eller skapa nya på olika platser och på så sätt stärka MRDP (el Movimiento Revolucionario de Defensa del Pueblo – Revolutionära rörelsen till folkets försvar - motsvarigheten i städerna till den nya Makten som utbreder sig på landsbygden, på nivå av Enhetsfront, läs mer i Uppbyggnadslinjen från 1988 – ö.a.) och ta ett nytt och större språng i processen av inkorporeringen av massorna i Folkkriget. Återigen kamrater, blir inte rädda för reaktionens blodtörstande svar på vår kamp.

Allt ovan nämnda är en del av konkretiseringen av masslinjen i städerna, i och för Folkkriget, och vi följer följande riktlinjer: ha som bas förorter och fattigkvarter, ledande är arbetarklassen och utveckla militariseringen.

Om den sjätte formen av Makt, en grogrund för den första nya Makten i städerna.

För ungefär tre år sedan höll MRDP ett möte i Lima framlades ett flertal namnförslag för den organisatoriska formen för den apparat som ska hantera de nya formerna av kamp som förenar arbetarna med förorternas kamp. Dessa var: Folkkommitté, Folkkampskommitté, eller Kampkommitté. Vi svarade att Folkkommitté var dåligt därför att namnet kunde förväxlas med de Folkkommittéer som bildas enkom på landsbygden med tanke på dess karaktär som demokratisk revolution. Därefter diskuterade vi hur man skulle finna formerna för Makt i stadsmiljön, för om vi ska erövra Makten i hela landet så måste vi organisera oss i städerna och kontrollera dem underjordiskt och hantera allt tills det ögonblick kommer av den slutgiltiga resningen. Vi drog slutsatsen att Kampkommittén var en lämplig form som kan undergräva den gamla staten i städerna och att massorna kommer följa en organisatorisk ledning. Den lägger en grogrund som tillåter oss att hantera Makt. Det handlar om att denna form av enad aktion under Partiets ledning är organisatoriskt förenade handlingar och att de kan utöva myndighet (sp. con ejercicio de autoridad – ö.a.). Således kan vi förstå den som en form av Folkmakt som kan ställas invid de andra fem formerna, alltså som ytterligare en form av Makt som existerar i städerna. Så vi tillägger att Kampkommittéerna utgör den sjätte formen, som är en första grogrund för ny makt i städerna.

Utvecklingen av Kampkommittéerna har genomgått tre milstolpar.

Den första skedde år 1988 på MRDP:s möte som handlade om att tillämpa Partikongressens II session, vilken stipulerade: Kampkommittéerna ska koordinera den gemensamma kampen för arbetare och massorna i kåkstäder och förorter och den ska åta sig olika funktioner.

Den andra skedde i oktober-november år 1990 på Förberedelsesessionen för Centralkommitténs II Plenarsammanträde och som stipulerade: Kampkommittéer ska stärka enheten, organisationen och auktoriteten.

Den tredje milstolpen sker idag, år 1991 och stipulerar: Kampkommittéer är den sjätte formen av den första grogrunden för ny makt i städerna. Varför kommer detta just idag? Svaret är att det har att göra med att den materiella verkligheten och likaledes de handlingar, den utveckling och tillväxt av vårt massarbete, i och för Folkkriget, skapat denna situation, och frågan som återstår är att tillämpa principerna och inte tappa kursen.

Idéer kommer från praktiken och vi hade åstadkommit noll om vi hade suttit och vidare gnuggat geniknölarna där år -88. Vi hade absolut inte uppnått vad vi har idag. Det vi diskuterade vid det tillfället var tillräckligt, det var korrekt, och vi följde sedermera den väg som stakades ut. Men nu har tiden kommit då verkligheten visar oss hur vi förverkligar dessa idéer. Det är den sjätte formen av Makt och den första i stadsmiljön, och den är en form för att skapa organisatorisk grogrund för den Nya Makten i städerna. Dock vill vi insistera i att det inte är samma form av Makt som den vi formerat på landsbygden.

Ha i beaktande bana:

1:a Kampkommitté: KOORDINERA ARBETARNA OCH MASSORNA I FÖRORTERNA

2:a Kampkommitté: ENHET – ORGANISERA - AUKTORITET

3:e Kampkommitté: SJÄTTE FORMEN SOM ÄR DEN FÖRSTA GROGRUNDEN I STÄDERNA. DET ÄR INTE SAMMA SOM DEN NYA MAKTEN PÅ LANDET. FÖRDÖM OCH BEKÄMPA UPPFATTNINGEN ATT DEN SKULLE VARA SOM DEN NYA MAKTEN SOM UTÖVAS PÅ LANDSBYGDEN. SE DEN SOM EN GROGRUND. SE DEN SOM NY. DEN ÄR EN SJÄTTE FORM SOM UPPKOMMER I STÄDERNA FÖRENAT MED FÖRBEREDELSEN FÖR RESNINGEN OCH I FUNKTION AV MAKTENS ERÖVRING I HELA LANDET. DEN ÄR ETT FÖRVERKLIGANDE AV UPPBYGGNADEN AV MAKTERÖVRINGEN I STÄDERNA. DEN FÅR ITNE VARA ETT KOMPLEMENT AV DEN GAMLA STATENS AKTIONER I STÄDERNA, TVÄRTOM SIKTAR DEN PÅ ATT NEGERA DEN, ATT UNDERGRÄVA DEN OCH I PERSPEKTIV ATT FÖRSTÖRA DEN FÖR ATT FORMERA DEN NYA MAKTEN.

Beträffande situationen med vårt övertagande av… (en bit har utlämnats i texten på förekommen anledning, läs ”område Z” - ö.a.) så är frågan hur vi ska utveckla detta och sedan förmå att försvara oss adekvat. Nyckelfrågan här är att vi måste så ideologin, marxismen-leninismen-maoismen, Gonzalos tänkande, och sprida den bland barn, ungdomar och vuxna och sedan formera Partie, Folkets Gerillaarmé, Alstrade organisationer och nämnda Kampkommittéer. Vi ska skapa kollektivarbeten, sätta upp dazibaoer, tillämpa folkdemokrati. Vi måste ha en försvarsplan därför att de kommer slå mot det, de kommer infiltrera och underminera det med sin plan för ”civilaktioner”.

Utnyttja det legala utrymme som finns men var då inte för ”röda” i er framtoning och ha tydliga slagord och understöd dessa med aktioner.

Gällande infiltration och entrism 

Upprätthåll ständigt en hög nivå av vaksamhet, men i nuvarande skede måste den höjas än mer därför att vi befinner oss i politiskt mer utvecklade moment, vilket betyder mer komplicerade. Vi befinner oss i den strategiska jämvikten så bägge sidor i kriget, dem, fienden och vi förbereder oss för en avgörande situation.

Ni ska alltid undersöka varje indicium på infiltration och entrism, speciellt ifall det misstänks vara från MRTA (tidigare nämnda väpnad revisionistisk/reformistisk grupp med kringirrande gerillastrategi – ö.a.) och från reaktionen. Vi behöver utveckla en kampanj för att ideologiskt-politiskt demaskera MRTA:s revisionism och håll då i åtanke vad vi sa på Centralkommitténs II Plenums plenarsession och det som framlades på Politbyråns (består av en utvald del av CK som träffas mer ofta. En utvald del av den utgör i sin tur det Ständiga utskottet som sköter Partiets dagliga angelägenheter – ö.a.) möte i juli -90. Då sa vi: dela flygblad, måla på väggar, och håll debatter därför att de alltid försöker att undfly dylika därför att de är totalt värnlösa mot en ideologisk-politisk attack. Hur har de svarat på vårt slagord ”Val Nej! Folkkrig Ja!”? Nej, inte mer än att de skriver lite om sitt huvudbry när de repeterar vad reaktionen säger "det finns splittring". Och de vill bevisa vad? Ingenting, utan som alltid är de bara en parasitgrupp som åtagit sig uppgiften att försöka splittra oss så reaktionen kan mörda oss. MRTA är ett aktivt och väpnat komplement till den peruanska reaktionen och till socialimperialismen.

Det är också vedertaget att de är i så dåligt skick och sannolikt söndersplittrade. Det räcker med att läsa pamfletten "Cambio" som de tillåts sprida fritt. Betänk att TV5-Lima förser dem med en plattform och det skulle inte alls vara förvånande om även TV4-Lima inom en snar framtid sprider deras propaganda.

Apropå aktioner i Lima.

Vad gäller de aktioner i Lima som sker under fullgörandet av den nuvarande III Kampanjen så sker de, liksom i hela landet, en ökning i kvalitet och kvantitet; de upphöjer de politiska aktionsmålen och likaså krigskapaciteten hos avdelningarna och folkmiliserna. Ett problem som vi märker är konservatismen i ..., ("område X" - ö.a.) deras tillväxt i procent är lågt jämfört med Folkets gerillaarmé och vad är orsaken? Det felaktiga kriteriet "det råder brist på avancerade vapen". De måste tillämpa Centralkommitténs beslut gällande uppbyggnaden: ”Tre grunder och tre vägledningar” (från dokumentet: Val nej! Folkkrig ja! Vad som avses är Folkets gerillaarmés stärkande, utveckling av den Nya Makten speciellt de öppna folkkommittéerna samt att konsolidera och stärka Partiet och däri härda kadrer – ö.a.) och ägna uppmärksamhet åt att erövra mer utvecklade vapen. Förutom den metoden, så kan de nya … (”Y” – ö.a.) som ni håller på att formera är fullt kapabla att konfiskera vapen och då blir dessa delar av er nya styrka. Vi måste fråga oss: Händer det liknande saker bland huvudstyrkorna i hela Folkets Gerillaarmé? Finns det en utbredd konservatism?

Framhäv höjningen av aktionerna i .... ("I" - ö.a.) och den samordning och synkronisering av styrkorna där. Uppmärksamma särskilt nedsläckningen (apagón, en sabotagemetod som orsakar strömavbrott och som i Peru särskilt slår mot storbourgeoisien – ö.a.) i april i Lima, som var mycket lägligt politiskt, och de över 200 aktioner mot imperialismen, och titta särskilt på de aktioner som försatte ambassaderna som tillhör den ekonomiska så kallade ”bidragsgruppen” i veritabel sjönöd (zozobras - ö.a.), se de 80 sabotagen som genomförts mot bankerna, just natten innan en ”banklag” antogs (Fujimoriregimen antog många lagar med nästintill total landsutförsäljning på rea till imperialismen, år -91 antogs bla. lag Decreto Legislativo N° 637 rörande banker, finans och försäkring, med flera. Fenomenet i sin helhet är känt som Fujichocken – ö.a.).

Det har uttryckts komplexitet i aktionerna. De har hanterats på flera plan. Det har genomförts trängande aktioner här i Lima som svarar mot folkkrigets process och behov såsom i kampanjen ”Vapen till revolutionen! Penningar till folket!” och detta har förstärkt stödet till masskampen och med väpnade aktioner har dessa dagskampsfrågor bringats till segrar och i ett politiskt perspektiv är detta av strategisk betydelse därför att det tjänar till att befrämja förberedelsen för resningen.

Tänk på er begränsning (limitación -ö.a.) när det anbeträffar tillintetgörandet av fiendens levande styrkor, såsom till de väpnade styrkorna, polisen, de höga byråkraterna och finansoligarkin. Vi insisterar att ni inte ska ge er på gatupoliserna, utan inrikta er på specialstyrkorna som genomför kontrasubversiva aktioner. Håll er till normen beträffande selektivt tillintetgörande: i första hand ge er på de väpnade styrkorna som består av flottan, armén och flygvapnet, därefter specialpolisförbanden som deltar i kontrasubversiv aktivitet, sedan till folkmördare och alla de vars händer är dränkta av blod och torterarna. Därefter mot rondas (så kallade självförsvarskommittéer, en slags paramilitära styrkor som ofta leds av reaktionära gamonal-hövdingar knutna till den gamla staten, dessa begår ofta massakrer som sedan skylls på PKP - ö.a.) ett fenomen som nu även börjar användas i städerna. När ni går på dessa rondas gör det med differentiering och inrikta er på de mest oförbätterliga, och dela samtidigt ut flygblad som förklarar anledningen till aktionen, eller varför inte sätta upp affischer, graffiti med vårt meddelande? Skilj noga ut vilka som är ondskefulla huvuden från de som är massor som tvingats att bli ronderos. Alltså tillämpa här en dubbel politik, träng in i dessa styrkor, förstör dem inifrån och det kan bli så att ni genomför ett myteri. När det angår de från massorna som pressats att ingå så förklara så de förstår att de blir använda mot sina egna intressen och gör tydligt att någon trafikerar med att de är arbetslösa, med att de går utan mat att de saknar livets nödtorft och får dem att agera kanonmat som svar på bristen på soldater och poliser.

Slå mot de höga byråkraterna och finansoligarkin, mot byråkrater som representerar den gamla staten mot dess institutioner och förklara alltid varför vi agerar som vi gör. Låt oss berätta ett exempel. I Acari (ett samhälle i sydvästra Peru, i närheten av Nazcalinjerna, känd för sina sanddynor och turism, beläget i departementet Arequipa – ö.a.) avrättade vi borgmästaren därför att han var hatad av massorna och vi hade erhållit 40 skriftliga förfrågningar från massorna där de uttryckligen önskade detta resultat. Aktionen genomfördes med tre raka skott därför att vi tillämpar varken grymhet eller frenesi, då folkrättvisan är skyndsam, vi är inte ute efter deras lidande. Men i Limapressen, i El Comercio, El Expreso, La República, vad rapporterade de? Att en folkvald representant, som var älskad av alla, bla. bla. bla. hade sprängts med dynamit.

Selektiva förintelseaktioner återspeglar i synnerhet två saker: vår vilja att upplösa fiendens styrkor och att utveckla Enhetsfronten. Att tydliggöra orsaker främjar Fronten och håller den samman. Tänk på det just att utveckla fronten och det har att göra med att välja rätt mål och i Lima gäller synnerligen höga mål. Den Femte årsdagen av Hjältemodets Dag (PKP:s högtidsdag samt krigsfångarnas dag, 19 juli 1986 – ö.a.) närmar sig så välj noggrant ut bland tillgängliga folkmördare och var de än befinner sig utdela deras välförtjänta vedergällning. Vad ska de göra med informationen om att vi ska slå till? De vet inte vem, hur och när och det enda vi ska göra är att förbereda fler och bättre aktioner.

Om den väpnade strejken i Lima 27/4.

En annan fråga av vikt är att sammanföra de olika strejkerna, och därom är vi alla eniga. SÅ förbered dem väl och se till att det finns goda förutsättningar för framgång.

  • Att vara beredd att propagera ”strejken var en framgång för folket” eller ”för reaktionen”, det är en del av förfarandet.

  • Tillämpa allt det vi lagt på bordet beträffande massarbete.

  • Förena strejken med firandet av den femte årsdagen av Hjältemodets dag, följ deras exempel och var väl beredda därför att reaktionen och regeringen kommer göra allt för att strejken ska bringas till nederlag, givetvis som alltid i sammansvärjning och tvist. Den väpnade strejkens framgång är avhängigt hur den utformas, förbereds och genomförs! Att uppnå en ny triumf med den väpnade strejken är nödvändigt, det är upp till oss att driva den framåt, vad gäller resten, så kommer massorna att göra det!

Maj, juni och juli kommer att bjuda på en hård kraftmätning. Regeringen behöver framgångar för att presentera i juli: NEDGÖR DEM!

Reaktionen spelar dessa månader den så kallade stabiliseringen och de måste presentera "triumfer" inför nationaldagsfirandet den 28 juli: NEDGÖR DEM!

Sammanfattningsvis är den Tredje Befrämjandekampanjen omfattande och genomgripande, och den lägger redan från början en solid grund för en ny plan.

II.OM FEM PROBLEM

1) Om den XI Årsdagen av Folkkrigets inledande; dokument från det II Plenum, samt övriga dokument. Tillämpa nya former, såsom vi har gjort.

2) …

Peru, maj 1991