V.I. Lenin
Brev från fjärran
1917
Skrivet: Den 7(20) mars 1917
Publicerat: Med förkortningar i Pravda nr 14 och 15, den 21 och 22 mars 1917. Ffg i sin helhet 1949.
Källa: V I Lenins Samlade verk, 4:e ry uppl., b 23, s 295ff
Brev 1. Den första revolutionens första etapp
Den första revolution, som framkallats av det imperialistiska världskriget, har brutit ut. Denna första revolution kommer säkerligen inte att bli den sista.
Den första etappen av denna första revolution, nämligen av den ryska revolutionen den 1 mars 1917, har - att döma av de sparsamma underrättelser, som föreligger i Schweiz - avslutats. Denna första etapp kommer säkerligen inte att bli vår revolutions sista etapp.
Hur kunde ett sådant "under" ske, att inom endast 8 dagar - denna tid uppger hr Miljukov i sitt skrytsamma telegram till Rysslands alla representanter i utlandet - ramlade en monarki, som bestått i århundraden och som trots allt höll sig kvar under de tre åren av väldiga folkomfattande klasstrider 1905-07?
I naturen och i historien förekommer inga underverk, men varje tvär vändning i historien, bland annat varje revolution, är så innehållsrik och framkallar så oväntat egenartade kombinationer av kampformer och inbördes styrkeförhållanden mellan de kämpande, att mycket måste förefalla kälkborgarförståndet som ett under.
För att få tsarmonarkin att ramla på några få dagar behövdes en kombination av en hel rad omständigheter av världshistorisk betydelse. Vi skall anföra de viktigaste.
Utan de tre åren, 1905-07, av väldiga klasstrider och det ryska proletariatets revolutionära energi, skulle en så snabb andra revolution, i den meningen att dess begynnelseetapp slutfördes på några dagar, ha varit omöjlig. Den första revolutionen (1905) gjorde en djupplöjning, ryckte upp sekelgamla fördomar med rötterna samt väckte miljoner arbetare och tiotals miljoner bönder till politiskt liv och politisk kamp, den visade det ryska samhällets alla klasser (och alla viktigaste partier) för varandra och för hela världen i deras verkliga gestalt, i det verkliga inbördes förhållandet mellan deras intressen, deras krafter, deras aktionsmetoder, deras närmaste och efterföljande mål. Den första revolutionen och den därpå följande kontrarevolutionära epoken (1907-14) blottade tsarmonarkins hela väsen, ledde den till den "yttersta gränsen", avslöjade all dess ruttenhet och skändlighet, hela cynismen och demoraliseringen hos tsarbandet med monstret Rasputin i spetsen, huset Romanovs alla bestialiteter - dessa pogromhjältar, som dränkt Rysslands jord med judars, arbetares och revolutionärers blod - dessa godsägare som var "de främsta bland likar", vilka äger miljoner desiatiner jord och är i stånd till varje brutalitet, varje brott, till att ruinera och döda hur många medborgare som helst för att skydda sin egen och sin klass' "heliga egendom".
Utan revolutionen 1905-07, utan kontrarevolutionen 1907-14 skulle en sådan exakt "självbestämning" av alla klasser hos det ryska folket och de andra folken, som bebor Ryssland, den bestämning av dessa klassers förhållande till varandra och till tsarmonarkin som gjorde sig gällande under åtta dagars revolution i februari och mars 1917, ha varit omöjlig. Denna åtta dagars revolution "utspelades" - om ett sådant bildligt uttryck är tillåtet - alldeles som om ett dussin repetitioner och generalrepetitioner ägt rum; "aktörerna" kände varandra, kunde sin roll, visste sin plats, kände sitt läge in i minsta detalj, ända till varje något så när betydande nyans av de politiska riktningarna och aktionsmetoderna.
Men för att den första, den stora revolutionen 1905, som av herrar Gutjkov, Miljukov och deras lakejer utdömdes som "ett stort myteri", efter 12 år kunde leda till den "glänsande", "ärorika" revolutionen 1917, vilken gutjkoviterna och miljukoviterna förklarar vara "ärorik", emedan den (k) fört dem till makten, så behövdes också en stor, stark och allsmäktig "regissör", som dels kunde i väldig grad påskynda världshistoriens lopp, dels framkalla ekonomiska och politiska, nationella och internationella världskriser av enastående styrka. Förutom det enastående påskyndandet av världshistorien krävdes särskilt tvära vändningar i den, för att den av blod och smuts besudlade romanovska monarkins vagn vid en av dessa vändningar skulle stjälpa med en gång.
Det imperialistiska världskriget blev denna allsmäktiga "regissör", denna mäktiga pådrivare.
Nu är det redan ställt utom tvivel att det är ett världskrig, ty Förenta staterna och Kina är idag redan halvvägs och kommer i morgon att vara helt indragna i kriget.
Nu är det redan ställt utom tvivel att det är ett imperialistiskt krig från båda sidor. Endast kapitalisterna och deras lakejer, socialpatrioterna och socialchauvinisterna - eller för att tala med namn, kända i Rysslands politiska liv, i stället för allmänna kritiska definitioner - bara gutjkoviter och lvoviter, miljukoviter och sjingarjoviter å ena sidan samt Gvozdev, Potresov, Tjchenkeli, Kerenskij, Tjcheidze & Co å andra sidan, kan förneka eller skyla över detta faktum. Kriget förs såväl av den tyska som av den brittisk-franska bourgeoisin för att plundra andra länder, för att strypa små folk, för att vinna finansherraväldet över världen, för att uppnå delning och nyuppdelning av kolonierna, för att rädda det i undergång stadda kapitalistiska systemet, genom att fördumma och söndra de olika ländernas arbetare.
Det imperialistiska kriget måste som objektiv oundviklighet oerhört påskynda och i högsta grad skärpa proletariatets klasskamp mot bourgeoisin, måste förvandlas till ett inbördeskrig mellan de fientliga klasserna.
Denna förvandling började med revolutionen i februari och mars 1917, vars första etapp för det första visade oss hur två krafter gemensamt slog tsarismen: å ena sidan bourgeoisins och godsägarnas hela Ryssland med alla dess omedvetna medlöpare och alla dess medvetna ledare i form av de brittisk-franska ambassadörerna och kapitalisterna, å andra sidan arbetardeputerades sovjet som började dra till sig soldat- och bondedeputerade.
Dessa tre politiska läger, de tre politiska huvudkrafterna: 1) tsarmonarkin, de feodala godsägarnas hövding, den gamla ämbetsmannakårens och det gamla generalitets hövding; 2) bourgeoisins samt godsägarnas, oktiabristernas och kadeternas Ryssland, i vars kölvatten småbourgeoisin (dess huvudrepresentanter är Kerenskij och Tjcheidze) släpade; 3) arbetardeputerades sovjet, som söker sig bundsförvanter inom hela proletariatet och inom hela den fattigaste befolkningens massa - dessa tre politiska huvudkrafter framträdde fullt klart under t.o.m. den "första etappens" åtta dagar, t.o.m. för en från händelserna så avlägsen iakttagare som författaren av dessa rader, vilken måste nöja sig med sparsamma telegram i de utländska tidningarna.
Men innan jag utförligare går in på detta, måste jag återvända till den del i mitt brev, som är ägnad åt den utslagsgivande faktorn: det imperialistiska världskriget.
Med bojor av järn har kriget fjättrat samman de krigförande makterna, de krigförande kapitalistgrupperna, det kapitalistiska systemets "herrar", det kapitalistiska slaveriets slavägare. En enda blodig härva - det är bilden av det samhälleliga och politiska livet i den historiska situation vi nu upplever.
De socialister, som vid krigets början gick över på bourgeoisins sida, alla dessa herrar David och Scheidemann i Tyskland, Plechanov, Potresov, Gvozdev & Co i Ryssland har länge och för full hals skrikit mot revolutionärernas "illusioner", mot Baselmanifestets "illusioner", mot den "farsartade drömmen" att förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig. De har i alla tonarter lovsjungit den styrka, livskraft och anpassningsförmåga, som kapitalismen påstås ha uppvisat - de, som hjälpt kapitalisterna att "anpassa", tämja, fördumma och splittra arbetarklassen i olika länder!
Men "skrattar bäst som skrattar sist". Det var inte länge bourgeoisin lyckades uppskjuta den revolutionära kris, som kriget hade framkallat. Med oemotståndlig kraft växer krisen fram i alla länder, från Tyskland, vilket land nu - såsom en iakttagare, som nyligen varit i Tyskland, uttryckt det - upplever en "genialt organiserad hunger", till Storbritannien och Frankrike, där hungern också är i antågande och där organisationen är betydligt mindre "genial".
Det är naturligt, att i det tsaristiska Ryssland, där desorganisationen var ohyggligast och där proletariatet är mest revolutionärt (inte tack vare sina speciella egenskaper, utan tack vare de levande traditionerna från 1905), bröt den revolutionära krisen ut tidigare än annorstädes. Denna kris påskyndades genom en rad ytterst svåra nederlag, som Ryssland och dess allierade led. Nederlagen skakade hela det gamla regeringsmaskineriet och hela det gamla systemet, de satte alla befolkningsklasser i harnesk mot detta och retade upp armén, de förintade i stor omfattning den gamla officerskåren, som bestod av förbenade adliga och särskilt ruttna byråkratiska element, samt ersatte den med yngre och friskare element företrädesvis från bourgeoisin, från raznotjintserna och småbourgeoisin. Bourgeoisins direkta lakejer eller helt enkelt karakterslösa personer, som skrek och väsnades mot "defaitismen", har nu ställts inför det faktum, att det existerar ett historiskt samband mellan den högst efterblivna och högst barbariska tsarmonarkins nederlag och den revolutionära brandens början.
Men medan nederlagen i krigets början spelade rollen som en negativ faktor, vilken påskyndade explosionen, så var det brittisk-franska finanskapitalets, den brittisk-franska imperialismens förbindelse med Rysslands oktiabrist- och kadetkapital en faktor, som påskyndade denna kris genom att en direkt sammansvärjning organiserades mot Nikolaus Romanov.
Denna utomordentligt viktiga sida av saken förtiger den brittisk-franska pressen av lätt förståeliga skäl, medan den tyska pressen skadeglatt framhäver den. Vi marxister måste nyktert se sanningen i ögonen, vi får inte låta oss förvirras vare sig av de officiella och diplomatiskt sliskiga lögner, som diplomaterna och ministrarna tillhörande den första krigförande imperialistgruppen serverar, eller av flinet och skadeglädjen hos deras finansiella och militära konkurrenter i den andra krigförande gruppen. Hela händelseförloppet under revolutionen i februari och mars visar klart, att den brittiska och den franska ambassaden med sina agenter och "förbindelser" länge har gjort de mest desperata ansträngningar för att hindra "separata" överenskommelser och separatfred mellan Nikolaus II (vi hoppas och bemödar oss om att han blir den siste) och Wilhelm II, att de direkt tillsammans med oktiabristerna och kadeterna, tillsammans med en del generaler och officerare ifrån armén och särskilt då från garnisonen i Petersburg organiserade en sammansvärjning för att avsätta Nikolaus Romanov.
Låt oss inte göra oss några illusioner. Låt oss inte begå det fel, som görs av dem som - likt vissa "OK-anhängare" eller "mensjeviker", vilka vacklar mellan gvozdevism-potresovism och internationalism samt alltför ofta faller in i småborgerlig pacifism - är beredda att nu lovprisa en "överenskommelse" mellan arbetarpartiet och kadeterna, det förstas "stöd" åt de senare o.s.v. Till gagn för sin gamla inlärda (och alls inte marxistiska) doktrin beslöjar dessa personer de brittisk-franska imperialisternas sammansvärjning med gutjkoviterna och miljukoviterna, vilken går ut på att avsätta "chefkrigaren" Nikolaus Romanov och ersätta honom med mera energiska, friskare och skickligare krigare.
Att revolutionen segrade så snabbt och så - till det yttre, vid det första ytliga påseendet - radikalt, berodde endast på att fullständigt olika strömningar, fullständigt heterogena klassintressen, fullständigt motsatta politiska och sociala strävanden till följd av en utomordentligt originell historisk situation smälte samman och förenades synnerligen "harmoniskt". Nämligen: sammansvärjningen av de brittisk-franska imperialisterna som drev Miljukov, Gutjkov & Co att ta makten för att fortsätta det imperialistiska kriget, för att föra det ännu mera förbittrat och ihärdigt, för att nya miljoner av ryska arbetare och bönder skulle slaktas ned för att gutjkoviterna skulle få Konstantinopel, de franska kapitalisterna Syrien, de brittiska kapitalisterna Mesopotamien o.s.v. Detta å ena sidan. A andra sidan en djupgående revolutionär rörelse bland proletariatet och folkmassorna (hela den fattiga befolkningen i stad och på land) för bröd, för fred, för verklig frihet.
Det skulle helt enkelt vara dumt att framställa saken så, att Rysslands revolutionära proletariat "stöder" den med engelska pengar "hopsydda" kadet- och oktiabristimperialismen, som är lika motbjudande som tsarimperialismen. De revolutionära arbetarna har redan i väsentlig grad förstört och kommer att förstöra den skändliga tsarmonarkin till grunden, utan att låta sig hänföras eller förvirras av att de under vissa korta och exceptionella historiska konjunkturer fick hjälp av Buchanans, Gutjkovs, Miljukovs & Co:s kamp, som går ut på att ersätta en monark med en annan monark, helst också en Romanov!
Så och endast så utvecklades situationen. Så och endast så kan saken ses av en politiker som inte fruktar sanningen, som nyktert avväger förhållandet mellan de samhälleliga krafterna i revolutionen, som bedömer varje "aktuellt ögonblick" inte endast ur dess hela givna, för idag kännetecknande säregenhet utan också ur synpunkten av dess djupare drivkrafter, det mera djupgående förhållandet mellan proletariatets och bourgeoisins intressen såväl i Ryssland som i hela världen.
Arbetarna i Petrograd har liksom arbetarna i hela Ryssland självuppoffrande kämpat mot tsarmonarkin, för frihet, för jordens överlämnande åt bönderna, för fred, mot det imperialistiska slaktandet. För att kunna fortsätta och öka detta slaktande spann det brittisk-franska imperialistiska kapitalet palatsintriger, organiserade en sammansvärjning med gardesofficerare, drev på och uppmuntrade gutjkoviterna och miljukoviterna och snickrade ihop en fix och färdig ny regering, som även tog makten omedelbart efter den proletära kampens första slag mot tsarismen.
Denna nya regering, i vilken oktiabristerna och mirnoobnovlentserna, gårdagens hantlangare åt bödeln Stolypin, Lvov och Gutjkov, innehar de verkligt viktiga posterna, de ledande posterna, de avgörande posterna, armén, byråkratin - denna regering, i vilken Miljukov och de andra kadeterna sitter mera som dekoration, som skylt, för att hålla sockersöta professorstal medan trudoviken Kerenskij spelar rollen som en balalajka för att bedra arbetarna och bönderna, denna regering är inte någon tillfällig samling av personer.
De är representanter för en ny klass som stigit upp till den politiska makten i Ryssland, de kapitalistiska godsägarnas och bourgeoisins klass, som sedan länge styr vårt land ekonomiskt och som både under revolutionsåren 1905-07, under kontrarevolutionens år 1907-14 och slutligen - därtill särskilt snabbt - under krigsåren 1914-17 utomordentligt snabbt organiserade sig politiskt och tog hand om ledningen av de lokala självförvaltningsorganen, folkbildningsväsendet, olika slags kongresser, duman, krigsindustrikommittéerna o.s.v. Denna nya klass var redan 1917 "nästan helt" vid makten; därför räckte det också med de första slagen för att tsarismen skulle störta ihop och lämna plats för bourgeoisin. Det imperialistiska kriget, som krävde en oerhörd anspänning av krafterna, påskyndade i sådan grad det efterblivna Rysslands utveckling, att vi "med en gång" (i verkligheten endast skenbart med en gång) hann upp Italien, England och närapå Frankrike samt fick en "nationell" (d.v.s. till det imperialistiska slaktandet och folkbedrägeriet anpassad) "parlamentarisk" "koalitions"-regering.
Vid sidan av denna regering - som ur det nuvarande krigets synpunkt i verkligheten endast är en agent för miljard-"firman" "Storbritannien & Frankrike" - har en äkta regering uppstått: en inofficiell, ännu outvecklad och relativt svag arbetarregering, som uttrycker proletariatets och alla de fattiga befolkningsskiktens intressen i stad och på land. Det är arbetardeputerades sovjet i Petrograd, som söker kontakter med soldaterna och bönderna, och även med lantarbetarna och naturligtvis med dem i synnerhet, i första hand, mera än med bönderna.
Sådant är det verkliga politiska läget, vilket vi framför allt måste försöka fastställa med största möjliga objektiva exakthet för att bygga upp den marxistiska taktiken på den enda fasta grundval, på vilken den måste vila, på grundvalen av fakta.
Tsarmonarkin är störtad men ännu inte slagen.
Oktiabristernas och kadeternas borgerliga regering, som vill föra det imperialistiska kriget "till slut", är i verkligheten en agent för finansfirman "Storbritannien och Frankrike", den är tvungen att lova folket maximum av friheter och allmosor, som är förenliga med att denna regering behåller sin makt över folket och möjligheten att fortsätta det imperialistiska slaktandet.
Arbetardeputerades sovjet är en arbetarorganisation, embryot till en arbetarregering, representanten för alla de fattiga befolkningsmassornas intressen, d.v.s. för nio tiondelar av befolkningen, en representant som kämpar för fred, bröd och frihet.
Kampen mellan dessa tre krafter är bestämmande för den situation, som nu inträtt och som bildar övergången från revolutionens första till dess andra etapp.
Motsättningen mellan den första och andra kraften är inte djup, den är temporär, framkallad endast av ögonblickets konjunktur, av händelsernas tvära vändning i det imperialistiska kriget. Hela den nya regeringen består av monarkister, ty Kerenskijs republikanism i ord är helt enkelt inte seriös, är inte värdig en politiker, är objektivt sett politiskt kannstöperi. Den nya regeringen som inte hunnit göra slut på den tsaristiska monarkin har redan börjat kohandla med romanovarnas godsägardynasti. Bourgeoisin av oktiabristkadettyp behöver monarkin såsom ledare för byråkratin och armén för att skydda kapitalets privilegier mot de arbetande.
Den som säger, att arbetarna måste stödja den nya regeringen till gagn för kampen mot den tsaristiska reaktionen (och detta säger uppenbarligen herrar Potresov, Gvozdev, Tjchenkeli och även trots hela sin undvikande hållning också Tjcheidze), är en förrädare mot arbetarna, en förrädare mot proletariatets sak, mot fredens och frihetens sak. Ty i praktiken är just denna nya regering redan bunden till händer och fötter av det imperialistiska kapitalet, av den imperialistiska krigs- och plundringspolitiken och har redan börjat kohandla (utan att rådfråga folket!) med dynastin, arbetar redan på att restaurera tsarmonarkin, inbjuder redan Michail Romanov som kandidat till en ny liten tsar, företar redan åtgärder för att stärka hans tron, för att ersätta den legitima (lagliga, härskande enligt den gamla lagen) monarkin med en bonapartistisk plebiscitmonarki (som stöttas upp med en förfalskad folkomröstning).
För att en verklig kamp mot tsarmonarkin skall kunna föras för att verkligen trygga frihet - och inte enbart i ord, inte med vältalare Miljukovs och Kerenskijs löften - är det inte arbetarna som måste stödja den nya regeringen, utan denna regering måste "stödja" arbetarna! Ty den enda garantin för friheten och för tsarismens slutgiltiga tillintetgörelse är att proletariatet beväpnas och att arbetardeputeradesovjetens roll, betydelse och makt stärks, utvidgas och utvecklas.
Allt annat är fraser och lögn, är självbedrägeri av de politiska kannstöparna från det liberala och radikala lägret, är skojartricks.
Hjälp till att beväpna arbetarna eller hindra åtminstone inte detta - då blir friheten i Ryssland oövervinnlig, monarkin kommer inte att kunna återupprättas och republiken säkerställs.
I annat fall kommer gutjkoviterna och miljukoviterna att återupprätta monarkin, de kommer inte att förverkliga någon, absolut inte någon av de "friheter" de lovat. I alla borgerliga revolutioner har alla borgerliga politikusar "matat" folket och bedragit arbetarna med löften.
Vår revolution är en borgerlig revolution, därför måste arbetarna stödja bourgeoisin - så säger Potresov, Gvozdev, Tjcheidze & Co, såsom Plechanov gjorde igår.
Vår revolution är en borgerlig revolution, säger vi marxister, därför måste arbetarna öppna folkets ögon för de borgerliga politikusarnas bedrägeri, lära folket att inte tro på ord, utan endast förlita sig på sina egna krafter, sin egen organisation, sin egen sammanslutning, sin egen beväpning.
Oktiabristernas och kadeternas, gutjkoviternas och miljukoviternas regering kan inte ge folket vare sig fred, bröd eller frihet - även om den uppriktigt önskade det (Gutjkovs och Lvovs uppriktighet kan bara spädbarn tro på).
Fred kan denna regering inte ge, därför att den är en krigets regering, en regering för den imperialistiska slaktningens fortsättande, en röveriets regering, som vill plundra Armenien, Galizien och Turkiet, annektera Konstantinopel, på nytt erövra Polen, Kurland, Litauen o.s.v. Denna regering är till bänder och fötter bunden av det brittisk-franska imperialistiska kapitalet. Det ryska kapitalet är endast en filial av den världs-"firma" som opererar med hundratals miljarder rubel och bär namnet "Storbritannien & Frankrike".
Bröd kan denna regering inte ge, därför att den är en borgerlig regering. I bästa fall kommer den enligt Tysklands exempel att ge folket en "genialt organiserad hunger". Men folket vill inte tolerera någon hunger. Folket kommer att få reda på - och det förmodligen snart - att det finns bröd och att man kan få bröd, ehuru endast genom åtgärder, som inte böjer sig för kapitalets och jordegendomens helgd.
Frihet kan denna regering inte ge, därför att den är godsägarnas och kapitalisternas regering, som fruktar folket och .nedan börjat kohandla med den romanovska dynastin.
Om de taktiska uppgifterna för vårt närmaste uppträdande mot denna regering skall vi tala i en annan artikel. Vi skall där visa, vari det säregna i det nuvarande läget - övergången från revolutionens första till dess andra etapp -består och varför i detta ögonblick parollen, "dagens uppgift" måste vara: Arbetare, ni har presterat under av proletär heroism, av folkets heroism i inbördeskriget mot tsarismen, ni måste prestera under av organisation, organisation av proletariatet och hela folket, för att förbereda er seger i revolutionens andra etapp.
Vi begränsar oss nu till en analys av klasskampen och förhållandet mellan klasskrafterna under nuvarande revolutionsetapp, men måste dock ställa frågan: vilka är proletariatets bundsförvanter i den nuvarande revolutionen?
Proletariatet har två bundsförvanter: för det första den breda, flera tiotal miljoner omfattande massan av halvproletärerna och delvis småbönderna vilka utgör den väldiga majoriteten av folkningen i Ryssland. Denna massa behöver fred, bröd, frihet och jord. Denna massa kommer ofrånkomligen att i viss mån stå under inflytande av bourgeoisin och särskilt småbourgeoisin, då den till följd av sina levnadsförhållanden står den sistnämnda närmast och vacklar mellan bourgeoisin och proletariatet. Krigets grymma lärdomar, vilka kommer att bli desto grymmare, ju mer energiskt Gutjkov, Lvov, Miljukov & Co kommer att föra kriget, skall ofrånkomligen driva denna massa till proletariatet och tvinga den att följa det. Vi måste nu med utnyttjande av de nya förhållandenas relativa frihet och arbetardeputerades sovjeter framför allt och huvudsakligen bemöda oss att upplysa och organisera denna massa. Sovjeter av bondedeputerade, sovjeter av lantarbetare måste upprättas - det är en av de aktuellaste uppgifterna. Härvid kommer våra strävanden inte bara att inriktas på att lantarbetarna skall bilda sina speciella sovjeter, utan också på att de egendomslösa och fattiga bönderna organiserar sig skilt från de välbärgade bönderna. Om de särskilda uppgifterna och de särskilda formerna för den organisation, som nu är vitalt nödvändig, skall jag tala i nästa brev.
Det ryska proletariatets andra bundsförvant är proletariatet i alla krigförande och överhuvudtaget i alla länder. För närvarande är detta proletariat i avsevärd grad nedtryckt av kriget, och i dess namn talar alltför ofta socialchauvinisterna, vilka i Europa - liksom Plechanov, Gvozdev och Potresov i Ryssland - gått över på bourgeoisins sida. Med varje månad som det imperialistiska kriget pågått, har proletariatet dock alltmer frigjort sig från socialchauvinisternas inflytande, och den ryska revolutionen kommer ofrånkomligen att påskynda denna process i väldig grad.
Med dessa två bundsförvanter kan och kommer Rysslands proletariat genom att utnyttja det nuvarande övergångsstadiets säregenheter att först erövra den demokratiska republiken och full seger för bönderna över godsägarna i stället för Gutjkovs och Miljukovs halvmonarki och att sedan gå framåt mot socialismen, som ensam kan skänka de av kriget marterade folken fred, bröd och frihet.
N Lenin
Brev 2. Den nya regeringen och proletariatet
Det viktigaste dokument, som till dags dato (8 [21] mars) står till min disposition, är ett exemplar av den ärkekonservativa och ärkeborgerliga engelska tidningen The Times av den 16 mars med en sammanställning av meddelanden om revolutionen i Ryssland. Det är klart, att det inte är lätt att finna en källa, som är gynnsammare - för att uttrycka sig milt - inställd till Gutjkovs och Miljukovs regering.
Tidningens korrespondent meddelade följande från Petersburg onsdagen den 1 (14) mars, då den första provisoriska regeringen alltjämt existerade, d.v.s. dumans exekutivkommitté, bestående av 13 personer med Rodzjanko i spetsen och med de två "socialisterna", såsom tidningen uttrycker saken, Kerenskij och Tjcheidze som medlemmar:
"En grupp på 22 valda medlemmar i riksrådet" - Gutjkov, Stachovitj, Trubetskoj, professor Vasiljev, Grimm, Vernadskij m.fl. - sände igår ett telegram till tsaren" och bad honom att för att rädda "dynastin" etc., etc. att sammankalla duman och utse en regeringschef, som åtnjuter "nationens förtroende". "Vilket beslut kejsaren, som bör anlända idag, kommer att fatta, är alltjämt okänt i skrivande stund, men en sak är absolut klar. Om inte Hans Majestät omedelbart infriar önskemålen från de mest moderata elementen bland sina lojala undersåtar, så kommer det inflytande, som riksdumans provisoriska kommitté nu har, att helt övergå till socialisterna, som vill upprätta en republik men som är oförmögna att bilda något slags stadgad regering och ofrånkomligen kommer att utsätta landet för inre anarki och yttre katastrof ..."
Så statsmannaklokt och klart detta är, inte sant? Så bra denne engelsman, vilken tänker som (om han inte leder) gutjkoviterna och miljukoviterna, förstår förhållandet mellan klasskrafterna och klassintressena! "De mest moderata elementen bland sina lojala undersåtar", d.v.s. de monarkistiska godsägarna och kapitalisterna, vill ta makten i sina händer, ty de inser utomordentligt väl, att annars kommer "inflytandet" att övergå till "socialisterna". Varför just "socialisterna" och inte någon annan? Därför att den engelske gutjkoviten mycket väl förstår, att det inte finns och inte kan finnas någon annan samhällskraft på den politiska arenan. Revolutionen var proletariatets verk, det har ådagalagt hjältemod, det har gjutit sitt blod, det har dragit med sig det arbetande folkets och den fattiga befolkningens bredaste massor, det kräver bröd, fred och frihet, det kräver republik, det sympatiserar med socialismen. Men godsägar- och kapitalistklicken med gutjkoviterna och miljukoviterna i spetsen vill sätta sig över den väldiga majoritetens vilja eller strävan, träffa en uppgörelse med den sammanstörtande monarkin, vill stödja och rädda den: utnämn Lvov och Gutjkov, ers majestät, och vi kommer att vara med monarkin mot folket. Det är hela innebörden, hela kärnan i den nya regeringens politik!
Men hur skall man rättfärdiga bedrägeriet mot folket, lurendrejeriet mot det, åsidosättandet av den väldiga befolkningsmajoritetens vilja?
För den skull måste folket baktalas - bourgeoisins gamla men evigt nya metod. Och den engelske gutjkoviten baktalar, skäller, spottar och fräser: 'inre anarki", "yttre katastrof", "ingen stadgad regering".
Det är inte sant, högt ärade gutjkovit! Arbetarna vill ha republik, men en republik är en långt mer "stadgad" regering än monarkin. Vad garanterar folket, att en Romanov nr 2 inte skaffar sig en Rasputin nr 2? Katastrofen kommer just genom att kriget fortsätts, d.v.s. just genom den nya regeringen. Blott en proletär republik, stödd av lantarbetarna och den fattigaste delen av bönderna och stadsborna, kan säkerställa fred, ge bröd, ordning och frihet.
Skriken om anarki är endast en skärm för de egennyttiga intressena hos kapitalisterna, som vill berika sig på kriget och på krigslånen och som vill återupprätta monarkin mot folket.
"Igår gav socialdemokratiska partiet ut ett upprop med det mest upproriska innehåll", fortsätter korrespondenten, "och detta upprop spreds över hela staden. De [d.v.s. det socialdemokratiska partiet] är rena doktrinärer, men i en tid som denna har de en oerhörd makt att ställa till skada. Hr Kerenskij och hr Tjcheidze, som begriper, att de inte utan stöd från officerarna och folkets moderatare element kan hoppas att undvika anarki, är nödsakade att ta hänsyn till sina mindre förnuftiga kamrater vilka omärkligt driver dem att inta ståndpunkter, som försvårar provisoriska kommitténs uppgift ..."
Åh, store engelske gutjkovdiplomat! Hur "oförnuftigt" har ni inte råkat pladdra sanningen!
Med "socialdemokratiska partiet" och de "mindre förnuftiga kamrater", som "Kerenskij och Tjcheidze är nödsakade ta hänsyn till" avses uppenbarligen centralkommittén eller Petersburgskommittén i vårt, av januarikonferensen 1912 återupprättade parti, samma "bolsjeviker", vilka borgaren alltid skäller för "doktrinärer" för deras trohet mot "doktrinen", d.v.s. socialismens grunder, principer, lära och mål. Naturligtvis skäller den engelske gutjkoviten uppropet för att vara upproriskt och doktrinärt liksom vårt partis uppträdande när det uppmanar till kamp för republik, för fred, för fullständigt förintande av tsarmonarkin, för bröd åt folket.
Bröd åt folket och fred är upproriskhet men ministerposter åt Gutjkov och Miljukov är "ordning". Vilket gammalt, välkänt prat!
Men hur karakteriserar då den engelske gutjkoviten Kerenskijs och Tjcheidzes taktik?
Som vacklande: å ena sidan får de beröm av gutjkoviten, de "begriper" (snälla gossar! duktiga gossar!), att utan "stöd" från officerarna och de moderatare elementen går det inte att undvika anarki (men vi har alltid trott och tror alltjämt i överensstämmelse med vår doktrin, med vår socialistiska lära, att det just är kapitalisterna som för in anarki och krig i det mänskliga samhället, att det endast är hela den politiska maktens övergång till proletariatet och det fattigaste folket som kan befria oss från krig, från anarki, från svält!) - Å andra sidan är de "nödsakade att ta hänsyn till sina mindre förnuftiga kamrater", d.v.s. till bolsjevikerna, till Rysslands socialdemokratiska arbetarparti, återupprättat och förenat under centralkommittén.
Vad är det då för kraft som gör Kerenskij och Tjcheidze "nödsakade att ta hänsyn" till bolsjevikpartiet, som de aldrig har tillhört och som de själva eller deras publicistiska representanter ("socialistrevolutionärerna", "folksocialisterna", de mensjevikiska OK-anhängarna o.s.v.) alltid okvädat, fördömt och förklarat vara en helt obetydlig underjordisk cirkel, en sekt av doktrinärer o.s.v.? Var och när har det inträffat, att politiker, som inte mist förståndet, i en revolutionstid, i en tid då massaktioner dominerar, "tagit hänsyn" till "doktrinärer"?
Vår armé engelske gutjkovit har trasslat in sig i sina egna motsägelser, han har inte förmått ljuga helt eller säga hela sanningen och har bara avslöjat sig själv.
Kerenskij och Tjcheidze har blivit nödsakade att ta hänsyn till centralkommitténs socialdemokratiska parti på grund av dess inflytande på proletariatet, på massorna. Vårt parti har visat sig vara ett med massorna, med det revolutionära proletariatet, trots att våra deputerade arresterades och förvisades till Sibirien redan 1914, trots att Petersburgskommittén utsatts för hårda förföljelser och arresteringar på grund av sitt illegala arbete i krigstid mot kriget och mot tsarismen.
"Fakta är envisa ting", säger ett engelskt ordspråk. Låt mig erinra er om det, högt ärade engelske gutjkovit! Det faktum att vårt parti ledde eller åtminstone osjälviskt bistod arbetarna i Petersburg under de stora revolutionsdagarna var den engelske gutjkoviten "själv" tvungen att erkänna. Det faktum att Kerenskij och Tjcheidze vacklade mellan bourgeoisin och proletariatet var han likaledes tvungen att erkänna. Gvozdeviterna, "försvarsvännerna", d.v.s. socialchauvinisterna, d.v.s. försvararna av det imperialistiska rövarkriget, följer nu helt bourgeoisin; genom att inträda i ministären, d.v.s. i den andra provisoriska regeringen, har Kerenskij också helt gått över till bourgeoisin; Tjcheidze har inte gjort det, han fortsätter att vackla mellan bourgeoisins provisoriska regering, gutjkoviterna och miljukoviterna, och proletariatets och de fattigaste folkmassornas "provisoriska regering", betardeputerades sovjet och Rysslands socialdemokratiska arbetarparti, förenat under centralkommittén.
Revolutionen har följaktligen bekräftat det vi särskilt yrkade på när vi uppmanade arbetarna att tydligt göra klart för sig klasskillnaden mellan de viktigaste partierna och de viktigaste strömningarna inom arbetarrörelsen och inom småbourgeoisin, det som vi exempelvis skrev för nästan ett halvår sedan, den 13 oktober 1915, i nr 47 av den i Genève utkommande Sotsial-Demokrat:
"Liksom hittills anser vi det tillåtligt att socialdemokrater deltar i en provisorisk revolutionär regering tillsammans med den demokratiska småbourgeoisin, men under inga omständigheter att de deltar tillsammans med revolutionära chauvinister. Revolutionära chauvinister anser vi dem vara, som önskar en seger över tsarismen för att segra över Tyskland, för att kunna plundra andra länder, för att befästa storryssarnas herravälde över andra folk i Ryssland o.s.v. Den revolutionära chauvinismen är baserad på småbourgeoisins klassposition. Småbourgeoisin vacklar alltid mellan bourgeoisin och proletariatet. Nu vacklar den mellan chauvinismen (som hindrar den att vara konsekvent revolutionär ens i den demokratiska revolutionens mening) och den proletära internationalismen. För närvarande är det trudovikerna, socialistrevolutionärerna, Nasja Zarja (nu Delo), Tjcheidzes dumagrupp, OK, herr Plechanov o.s.v. som är politiska talesmän för denna småbourgeoisi i Ryssland. Om de revolutionära chauvinisterna segrade i Ryssland, så skulle vi vara motståndare till försvar av deras 'fosterland' i det nuvarande kriget. Vår paroll är: mot chauvinisterna, även om de är revolutionärer och republikaner, mot dem och för det internationella proletariatets förbund för att genomföra den socialistiska revolutionen."
Men låt oss återvända till den engelske gutjkoviten.
"... Riksdumans provisoriska kommitté har", fortsätter han, "bedömt de faror den står inför och avsiktligt avstått från att genomföra sin ursprungliga plan på att arrestera ministrarna, fastän detta kunde ha gjorts igår utan minsta svårighet. Dörren står således öppen för förhandlingar, och tack vare detta kan vi ["vi" är det brittiska finanskapitalet och den brittiska imperialismen] få den nya regimens alla fördelar utan att genomgå kommunens förfärliga prövning och ett inbördeskrigs anarki ..."
Gutjkoviterna var för ett inbördeskrig till deras förmån, de är emot ett inbördeskrig till förmån för folket, d.v.s. den verkliga majoriteten av det arbetande folket.
"... Relationerna mellan dumans provisoriska kommitté, som representerar hela nationen [detta sägs om fjärde dumans, godsägar- och kapitalistdumans, kommitté!], och arbetardeputerades sovjet, som representerar rena klassintressen [så talar en diplomat, som med ett halvt öra har lyssnat till lärda ord och vill dölja, att arbetardeputerades sovjet representerar proletariatet och de fattiga, d.v.s. nio tiondelar av befolkningen], men i en kristid som den nuvarande har ofantlig makt, har väckt åtskilliga farhågor bland förståndigt folk, som förutsett möjligheten av sammanstötningar mellan dem, sammandrabbningar som skulle kunna få de förfärligaste följder.
Lyckligtvis har denna fara undanröjts, åtminstone för ögonblicket [observera detta "åtminstone"!] tack vare inflytandet från hr Kerenskij, en ung advokat med stor talarbegåvning, vilken klart begriper [till skillnad från Tjcheidze, som även 'begripit' men enligt gutjkovitens uppfattning tydligen mindre klart?] nödvändigheten av att agera tillsammans med kommittén till gagn för dess väljare ur arbetarklassen [d.v.s. för att fånga arbetarröster, för att flörta med arbetarna]. En tillfredsställande överenskommelse ingicks idag [onsdagen den 1 (14) mars] och tack vare den kommer alla onödiga friktioner att undvikas."
Vi vet inte vad det var för en överenskommelse, om hela arbetardeputeradesovjeten har deltagit i den och vilka villkor den innehåller. Den engelske gutjkoviten har denna gång helt förtigit det viktigaste. Naturligtvis! Det är inte fördelaktigt för bourgeoisin, att dessa villkor är klara, exakta och kända för alla, ty då blir det svårare att överträda dem!
De föregående raderna var redan skrivna, då jag läste två mycket viktiga meddelanden. För det första i den ärkekonservativa och ärkeborgerliga paristidningen Le Temps (Tiden) av den 20 mars texten till ett upprop från arbetardeputerades sovjet om "stöd" åt den nya regeringen och för det andra utdrag ur Skobelevs tal i riksduman den 1 (14) mars, återgivna av en zürichtidning (Neue Zürcher Zeitung, 1. Mittagsblatt, den 21 mars) efter en berlintidning (National-Zeitung).
Uppropet från arbetardeputerades sovjet är, om texten inte förvrängts av de franska imperialisterna, ett ytterst anmärkningsvärt dokument, som visar, att proletariatet i Petersburg åtminstone då detta upprop utfärdades stod under småborgerliga politikers dominerande inflytande. Jag erinrar om att till detta slags politiker hänför jag, såsom ovan noterats, personer av Kerenskijs och Tjcheidzes typ.
Uppropet innehåller två politiska idéer och två häremot svarande paroller.
För det första. I uppropet sägs, att den (nya) regeringen består av "moderata element". En underlig beskrivning, inte alls fullständig, av rent liberal men inte marxistisk karaktär. Även jag är redo att instämma i att i viss mening - jag skall i nästa brev visa just i vilken mening - varje regering nu, sedan revolutionens första etapp avslutats, måste vara "moderat". Men det är absolut otillåtligt att dölja för sig och för folket, att denna regering vill fortsätta det imperialistiska kriget, att den är agent för det brittiska kapitalet, att den önskar återupprätta monarkin och stärka godsägarnas och kapitalisternas herravälde.
Uppropet förklarar, att alla demokrater måste "stödja" den nya regeringen och att arbetardeputerades sovjet anhåller att Kerenskij skall inträda i provisoriska regeringen och befullmäktigar honom att göra detta. Villkoren är: genomförande av de utlovade reformerna redan i krigstid, garanti för nationaliteternas "fria kulturella" (enbart??) utveckling (ett rent kadetiskt, uselt liberalt program) och bildande av en specialkommitté för att övervaka provisoriska regeringens handlingar, en kommitté som skall bestå av medlemmar i arbetardeputerades sovjet och av "militärer".
Om denna övervakningskommitté, som tillhör den andra kategorin av idéer och paroller, skall det talas särskilt härnedan.
Men utnämningen av Kerenskij, en rysk Louis Blanc, och uppmaningen att stödja den nya regeringen är, kan man säga, ett klassiskt exempel på förräderi mot revolutionens sak och proletariatets sak, just ett sådant slags förräderi, som just dömde en hel rad av 1800-talets revolutioner till undergång, oavsett hur uppriktiga och hängivna socialismen ledarna och anhängarna av en sådan politik var.
Proletariatet kan inte och får inte stödja en krigsregering, en restaurationsregering. Vad som krävs för att bekämpa reaktionen, för att slå tillbaka eventuella och sannolika försök från romanovarna och deras vänner att återupprätta monarkin och ställa upp en kontrarevolutionär här, är ingalunda att Gutjkov & Co stöds utan att en proletär milis organiseras, att den utvidgas och stärks och att folket beväpnas under arbetarnas ledning. Utan denna viktiga, grundläggande, fundamentala åtgärd kan det inte ens bli tal om att bjuda allvarligt motstånd mot monarkins återupprättande och försök att upphäva eller inskränka utlovade friheter eller att fast slå in på en väg, som leder till bröd, fred och frihet.
Ifall Tjcheidze, som tillsammans med Kerenskij tillhörde den första provisoriska regeringen (den av 13 personer bestående dumakommittén), verkligen inte har inträtt i den andra provisoriska regeringen på grund av principiella överväganden av ovannämnd eller liknande karaktär, så länder detta honom till heder. Det måste sägas rent ut. Tyvärr strider en sådan tolkning mot andra fakta och framför allt mot det tal som hållits av Skobelev, vilken alltid gått hand i hand med Tjcheidze.
Skobelev sade, om man får tro den ovannämnda källan, att den "sociala [? uppenbarligen socialdemokratiska] gruppen och arbetarna endast har föga anknytning till [föga kontakt med] provisoriska regeringens syften", att arbetarna kräver fred att om kriget fortsätts, så kommer i alla fall katastrofen i vår, att "arbetarna ingått en temporär överenskommelse [eine vorufige Waffenfreundschaft] med samhället [det liberala samhället], fast det är en himmelsvid skillnad mellan deras politiska mål och samhällets mål", att "liberalerna måste avstå från dåraktiga [unsinnige] krigsmål" o.s.v.
Det sagda är ett mönsterexempel på vad vi ovan, i citatet Sotsial-Demokrat, betecknade som "vacklan" mellan bourgeoisin och proletariatet. Liberalerna kan, så länge de förblir liberaler, inte "ge upp" "dåraktiga" krigsmål, vilka för övrigt inte fastställs av dem allena utan av det brittisk-franska finanskapitalet, en världsmakt som förfogar över hundratals miljarder. Uppgiften är inte att "övertala" liberalerna utan att klargöra för arbetarna varför liberalerna har kört fast, varför de är bundna till händer och fötter, varför de döljer såväl tsarismens fördrag med Storbritannien o.s.v. som uppgörelserna mellan det ryska och det brittisk-franska kapitalet etc. o.s.v.
Om Skobelev säger, att arbetarna har träffat en överenskommelse med det liberala samhället vilken det vara må, men inte protesterar mot den, inte från talarstolen i duman klargör att den är skadlig för arbetarna, så godkänner han därmed överenskommelsen. Men det borde han absolut inte ha gjort.
Skobelevs direkta eller indirekta, klart uttalade eller tysta godkännande av arbetardeputeradesovjetens överenskommelse med provisoriska regeringen innebär att Skobelev vacklar åt bourgeoisins håll. Skobelevs uttalande att arbetarna kräver fred, att det är en himmelsvid skillnad mellan deras och liberalernas mål, innebär att Skobelev vacklar åt proletariatets håll.
Rent proletär, verkligt revolutionär och djupt riktig till sin avsikt är den andra politiska idén i det av oss analyserade uppropet från arbetardeputerades sovjet, nämligen idén att bilda en "övervakningskommitté" (jag vet inte om den kallas just så på ryska; jag översätter fritt från franska), d.v.s. ett utskott för att proletärerna och soldaterna skall kunna övervaka provisoriska regeringen.
Det är en bra idé! Detta är värdigt arbetarna, som har gjutit sitt blod för frihet, för fred, för bröd åt folket! Det är ett reellt steg för att skapa reella garantier mot tsarismen, mot monarkin, mot monarkisterna Gutjkov-Lvov & Co. Detta är ett tecken på, att det ryska proletariatet trots allt gjort framsteg jämfört med det franska proletariatet 1848, som "befullmäktigade" Louis Blanc! Det är ett bevis på att den proletära massans instinkt och förnuft inte låter sig nöjas med deklamationer, hojtande, löften om reformer och friheter, titeln "av arbetarna befullmäktigad minister" och liknande glitter utan söker stöd blott där det finns, hos be beväpnade folkmassorna, som organiseras och leds av proletariatet, av de medvetna arbetarna.
Detta är ett steg på rätt väg, men endast det första steget.
Om denna "övervakningskommitté" förblir en institution av rent parlamentarisk, enbart politisk typ, d.v.s. en kommission, som kommer att "ställa frågor" till provisoriska regeringen och få svar av den, så kommer den trots allt att förbli en leksak, då kommer den inte att bli någonting.
Men om detta leder till att det omedelbart och trots alla hinder skapas en verkligen hela folket, verkligen alla män och alla kvinnor omfattande arbetarmilis eller arbetarvärn, som inte bara skulle ersätta den krossade och förjagade polisen, inte bara skulle göra det omöjligt att denna återupprättades av någon monarkisk-konstitutionell eller demokratisk-republikansk regering vare sig i Petrograd eller någon annanstans i Ryssland, så skulle Rysslands avancerade arbetare verkligen slå in på vägen till nya och stora segrar, på en väg som leder till seger över kriget, till förverkligande i praktiken av den paroll, som enligt tidningsmeddelanden prydde kavalleritruppernas fanor, då de demonstrerade i Petrograd på platsen framför riksduman:
"Leve alla länders socialistiska republiker!"
Jag skall framlägga mina tankar om detta arbetarvärn i nästa brev.
Jag skall där söka visa dels att bildandet av ett av arbetarna lett folkvärn är den riktiga dagsparollen, vilken motsvarar de taktiska uppgifterna under den särpräglade övergångsperiod den ryska revolutionen (och världsrevolutionen) genomgår, dels att detta arbetarvärn för att det skall bli en framgång måste för det första omfatta hela folket, måste bli en massorganisation, allmän i ordets verkligaste bemärkelse, verkligen omfatta hela den arbetsföra befolkningen av båda könen och för det andra måste övergå till att förena inte bara rent polisiära utan också allstatliga funktioner med militära funktioner och med kontroll av den samhälleliga produktionen och varudistributionen.
N Lenin
Zürich, den 22 (9) mars 1917
PS. Jag glömde att ange datum - den 20 (7) mars - i mitt förra brev.
Brev 3. Om den proletära milisen
Den slutsats jag drog igår om Tjcheidzes vacklande taktik fick idag, den 10 (23) mars, sin fulla bekräftelse genom två dokument. Det första är ett telegram från Stockholm i Frankfurter Zeitung innehållande utdrag ur ett manifest från CK i vårt parti, Rysslands socialdemokratiska arbetarparti, i Petrograd. I detta dokument står det inte ett ord vare sig om att stödja eller att störta Gutjkovs regering; arbetarna och soldaterna uppmanas att organisera sig kring arbetar-deputerades sovjet och välja in representanter i den för kamp mot tsarismen och för republik, för 8-timmarsdag, konfiskation av godsägarnas jord och spannmålsförråd och - vilket är huvudsaken - för slut på rövarkriget. Särskilt viktig och särskilt aktuell är i det sammanhanget vårt CK:s fullständigt riktiga tanke att det för att nå fred krävs förbindelser med alla krigförande länders proletärer.
Att vänta sig fred av förhandlingar och förbindelser mellan de borgerliga regeringarna skulle vara självbedrägeri och bedrägeri mot folket.
Det andra dokumentet är också ett telegram från Stockholm till en annan tysk tidning (Vossische Zeitung) om ett sammanträde Tjcheidzes dumagrupp haft med trudovikgruppen (?Arbeiterfraction) och med representanter för 15 arbetarföreningar den 2 (15) mars och om ett upprop publicerat dagen därpå. Av de 11 punkterna i detta upprop tar telegrammet bara upp tre: den första, krav på republik, den sjunde, krav på fred och på omedelbart igångsättande av fredsförhandlingar, och den tredje med krav på "tillräckligt deltagande av representanter för den ryska arbetarklassen i regeringen".
Om denna punkt är riktigt återgiven, förstår jag varför bourgeoisin lovordar Tjcheidze. Jag förstår, varför de av mig anförda lovord som de engelska gutjkoviterna framfört i The Times utökats med lovord av de franska gutjkoviterna i Le Temps. Denna de franska miljonärernas och imperialisternas tidning skriver den 22 mars: "Arbetarpartiernas ledare, särskilt hr Tjcheidze, använder allt sitt inflytande för att moderera de arbetande klassernas önskemål."
Att kräva "deltagande" för arbetare i Gutjkovs och Miljukovs regering är i själva verket en teoretisk och politisk befängdhet: att delta som minoritet skulle innebära att vara en bricka i spelet; att delta "på jämställd fot" är omöjligt, emedan det inte går att förena kravet på fortsatt krig med kravet på vapenvila och fredsförhandlingar; för att "delta" som majoritet måste man ha styrka att störta Gutjkovs och Miljukovs regering. I praktiken är kravet på "deltagande" den värsta blancism, d.v.s. man glömmer klasskampen och dess reella förutsättningar, låter sig ryckas med av tomma, vackra fraser, sprider illusioner bland arbetarna och förlorar dyrbar tid på förhandlingar med Miljukov eller Kerenskij. Denna tid måste i stället användas till att skapa en verklig revolutionär klasskraft, en proletär milis, som verkar förtroendeingivande på alla de fattigaste skikten av befolkningen, vilka utgör den väldiga majoriteten av denna; en proletär milis, som kan hjälpa dem att organisera sig och hjälpa dem att kämpa för bröd, för fred och frihet.
Detta misstag i uppropet från Tjcheidze och hans grupp (jag talar inte om Organisationskommitténs, OK:s parti, ty i de källor som jag har tillgång till finns det inte ett ljud om OK) är desto underligare som Tjcheidzes närmaste meningsfrände, Skobelev, på sammanträdet den 2 (15) mars enligt tidningarna sade följande: "Ryssland står inför en andra, verklig revolution." Detta är en sanning som Skobelev och Tjcheidze glömt dra praktiska slutsatser av. Jag kan inte bedöma härifrån, från mitt förbannade fjärran, hur nära denna andra revolution är. För Skobelev, som befinner sig på ort och ställe, är det lättare att se saker och ting. Jag ställer mig därför inte frågor som jag inte har och inte kan ha konkreta uppgifter för att lösa. Jag betonar endast att ett "utomstående vittne", d.v.s. Skobelev som inte tillhör vårt parti, har bekräftat den faktiska slutsats som jag kom fram till i det första brevet, nämligen att februari-marsrevolutionen bara var revolutionens första etapp. Ryssland genomlever nu ett särpräglat historiskt moment av övergång till revolutionens följande etapp eller med Skobelevs ord till en "andra revolution".
Om vi vill vara marxister och lära av erfarenheterna från revolutionerna i hela världen, måste vi försöka förstå exakt vad som utmärker detta övergångsmoment och vilken taktik som följer av dess objektiva särdrag.
Det särpräglade med situationen är, att Gutjkovs och Miljukovs regering vann den första segern ovanligt lätt på grund av följande tre mycket viktiga omständigheter: 1) hjälp från det brittisk-franska finanskapitalet och dess agenter; 2) hjälp från en del av de övre skikten i armén; 3) hela den ryska bourgeoisins färdiga organisation i zemstvo- och stadsinstitutionerna, i riksduman, i krigsindustrikommittéerna m.m.
Gutjkovs regering sitter som i ett skruvstäd: bunden av kapitalets intressen är den tvungen att försöka fortsätta plundrar- och rövarkriget, skydda kapitalets och godsägarnas vidunderliga profiter och återupprätta monarkin. Bunden av sitt revolutionära ursprung och nödvändigheten av en tvär övergång från tsarism till demokrati och under trycket från de svältande massorna som kräver fred är regeringen tvingad att ljuga, svänga sig, försöka vinna tid, "proklamera" och lova så mycket som möjligt (löften är den enda sak som är mycket billig även under vansinnig dyrtid), verkställa så lite som möjligt, göra eftergifter med den ena handen och ta tillbaka dem med den andra.
Under vissa omständigheter, i för den nya regeringen bästa möjliga fall, kan den skjuta upp sammanbrottet en smula med stöd av hela den ryska bourgeoisins och borgerliga intelligentsians hela organisationsförmåga. Men inte ens i detta fall är den i stånd att undvika ett sammanbrott, emedan det är omöjligt att slita sig loss ur klorna på det imperialistiska krigets och svältens förfärliga vidunder, som världskapitalismen gett upphov till, utan att lämna de borgerliga förhållandenas jordmån, utan att övergå till revolutionära åtgärder och appellera både till det ryska och det internationella proletariatets väldiga historiska hjältemod.
Härav följer slutsatsen: vi kommer inte att i ett slag kunna störta den nya regeringen eller, om vi kommer att kunna göra det (i revolutionstider utvidgas gränserna för det möjliga tusenfalt), så kommer vi inte att kunna behålla makten, om vi inte mot hela den ryska bourgeoisins och hela den borgerliga intelligentsians storartade organisation sätter en lika storartad organisation för proletariatet, som leder hela den gränslösa massan av fattiga i stad och på land, massan av halvproletariat och småföretagare.
Oavsett om en "andra revolution" redan brutit ut i Petrograd (jag sade att det skulle vara fullständigt befängt att tänka sig att från utlandet beräkna konkret i vilken takt den mognar) eller den har skjutits upp för någon tid eller den redan börjat på några enstaka platser i Ryssland (om det finns det tydligen vissa uppgifter) - i varje fall måste parollen för ögonblicket både inför den nya revolutionen, under den och omedelbart efter den vara proletär organisation.
Kamrater arbetare! Ni ådagalade under av proletärt hjältemod igår genom att störta tsar-monarkin. Ni kommer ofrånkomligen i en mer eller mindre nära framtid (kanske t.o.m. redan nu när jag skriver de här raderna) att bli tvungna att åter ådagalägga under av likadant hjältemod för att störta de makthavande godsägarna och kapitalisterna som för det imperialistiska kriget. Ni kommer inte att kunna vinna en säker seger i denna följande, "verkliga" revolution, om ni inte ådagalägger under av proletär organisationsförmåga!
Parollen för ögonblicket är organisation. Men att inskränka sig till detta skulle innebära att ännu ingenting ha sagt, ty dels är organisation alltid nödvändig och att bara hänvisa till nödvändigheten att "organisera massorna" förklarar ännu ingenting alls, dels skulle den som inskränkte sig till detta visa sig vara bara en eftersägare till liberalerna, emedan liberalerna för att stärka sitt herravälde just önskar att arbetarna inte skall gå längre än till de vanliga, "legala" (ur det "normala" borgerliga samhällets synvinkel) organisationerna, d.v.s. att arbetarna bara skall skriva in sig i sitt parti, i sin fackförening, i sin kooperativa förening o.s.v. o.s.v.
Arbetarna har med sin klassinstinkt förstått, att de i revolutionstid behöver en helt annan organisation, inte bara den vanliga. De har helt riktigt slagit in på den väg som anvisats av erfarenheterna från vår revolution 1905 och Pariskommunen 1871. De har skapat arbetardeputerades sovjet, de har börjat utveckla, utvidga och stärka den genom att dra in deputerade från soldaterna och utan tvivel från lönarbetarna på landsbygden och sedan (i den ena eller den andra formen) från alla fattigbönder.
En uppgift som är av allra största vikt och inte tål något uppskov är att skapa sådana organisationer i alla delar av Ryssland utan undantag, för alla yrken och skikt av den proletära och halvproletära befolkningen utan undantag, d.v.s. för alla arbetande och utsugna för att använda ett ekonomiskt mindre exakt men populärare uttryck. För att gå en smula i förväg nämner jag att för hela bondemassan bör vårt parti (dess särskilda roll i de proletära organisationerna av ny typ hoppas jag kunna samtala lite om i något av de följande breven) särskilt rekommendera lönarbetarna och sedan småbrukarna, som inte har spannmål till avsalu, att bilda sovjeter som är skilda från de välbärgade bönderna. Utan denna förutsättning går det inte vare sig att föra en verkligt proletär politik i allmänhet[1*] eller att på ett riktigt sätt angripa det centrala praktiska problem som är en fråga om liv och död för miljoner människor: en riktig fördelning av spannmålen, ökad produktion av den o.s.v.
Men, frågar man sig, vad bör arbetardeputerades sovjeter göra? De "bör betraktas som organ för upproret, som organ för den revolutionära makten", skrev vi i nr 47 av den i Genève utkommande Sotsial-Demokrat den 13 oktober 1915.
Denna teoretiska tes som är härledd ur erfarenheterna från kommunen 1871 och den ryska revolutionen 1905 måste förklaras och utvecklas mer konkret på grundval av de praktiska erfarenheterna från just den nuvarande etappen i just den nuvarande revolutionen i Ryssland.
Vi behöver en revolutionär makt, vi behöver (för en viss övergångsperiod) en stat. Härigenom skiljer vi oss från anarkisterna. Skillnaden mellan revolutionära marxister och anarkister är inte bara att de förstnämnda är för centraliserad, kommunistisk storproduktion och de sistnämnda för splittrad småproduktion. Nej, skillnaden just i frågan om makten, om staten är att vi är för revolutionärt utnyttjande av revolutionära statsformer i kampen för socialismen, medan anarkisterna är emot.
Vi behöver en stat. Men vi behöver inte en sådan stat som bourgeoisin har skapat överallt, från konstitutionella monarkier till de mest demokratiska republiker. Och det är på så sätt vi skiljer oss från opportunisterna och kautskyanerna i de gamla, ruttnande socialistiska partierna som förvanskat eller glömt lärdomarna från Pariskommunen och Marx' och Engels' analys av dessa lärdomar.[2*]
Vi behöver en stat, men inte en sådan som bourgeoisin behöver med maktorgan i form av polis, armé och byråkrati (ämbetsmannakår) som är avskilda från folket och står i motsättning till folket. Alla borgerliga revolutioner har bara förbättrat detta statsmaskineri, bara överfört det från ett parti till ett annat.
Proletariatet däremot måste, om det vill försvara den nuvarande revolutionens vinningar, gå vidare och erövra fred, bröd och frihet och för att uttrycka sig med Marx' ord "krossa" detta "färdiga" statsmaskineri och ersätta det med ett nytt genom att smälta samman polis, armé och byråkrati med det mangrant beväpnade folket. Såsom erfarenheterna från Pariskommunen 1871 och den ryska revolutionen 1905 visar, måste proletariatet organisera och beväpna alla de fattiga, utsugna delarna av befolkningen så att de själva tar statsmaktens organ direkt i sina händer och själva upprättar denna makts institutioner.
Och Rysslands arbetare slog in på denna väg redan under den första revolutionens första etapp, i februari-mars 1917. Hela uppgiften är nu att klart inse vad denna nya väg innebär - att djärvt, bestämt och enträget gå vidare på den.
De brittisk-franska och ryska kapitalisterna ville "bara" avsätta eller rentav bara "sätta skräck" i Nikolaus II, samtidigt som de lämnade det gamla statsmaskineriet, polisen, armén och ämbetsmannakåren oantastade.
Arbetarna gick vidare och krossade det. Och nu är det inte bara de brittisk-franska utan också de tyska kapitalisterna som ylar av ilska och förskräckelse, när de ser t.ex. hur ryska soldater skjuter ner sina officerare, exempelvis Gutjkovs och Miljukovs anhängare amiral Nepenin.
Jag sade att arbetarna krossade det, det gamla statsmaskineriet. Rättare sagt: de har börjat krossa det.
Låt oss ta ett konkret exempel.
Polisen är delvis sönderslagen, delvis avsatt i Petrograd och på många andra platser. Gutjkovs och Miljukovs regering kommer inte att kunna vare sig återupprätta monarkin eller överhuvudtaget hålla sig kvar vid makten utan att återupprätta polisen som en särskild organisation av väpnade människor, avskild från folket och i motsatsställning till det och under bourgeoisins befäl. Det är klart som dagen.
Å den andra sidan måste den nya regeringen räkna med det revolutionära folket, mata det med halva eftergifter och löften och dra ut på tiden. Därför tillgriper den en halvmesyr: den inrättar en "folklig milis" med valda chefer (det låter förfärligt behagligt, förfärligt demokratiskt, revolutionärt och vackert!)
Men ... men för det första ställer regeringen den under kontroll av landsbygdens och städernas självstyrelseorgan, d.v.s. under kommando av godsägare och kapitalister, valda enligt lagar stiftade av Nikolaus den blodige och bödeln Stolypin!! För det andra: samtidigt som regeringen kallar milisen "folklig" för att slå blå dunster i ögonen på "folket", uppmanar den i praktiken inte folket att mangrant delta i denna milis och förpliktar inte företagare och kapitalister att betala tjänstemän och arbetare vanlig lön för de timmar och dagar de ägnar samhällstjänsten, d.v.s. milisen.
Här ligger en hund begraven. Det är så Gutjkovs och Miljukovs godsägar- och kapitalistregering söker uppnå att den "folkliga milisen" stannar på papperet och att det i praktiken, lite i taget och i all tysthet, återupprättas en borgerlig, folkfientlig milis, till att börja med av "8.000 studenter och professorer" som utländska tidningar beskriver den nuvarande milisen i Petrograd) - det är en uppenbar leksak! - sedan så småningom av den gamla och nya polisen.
Tillåt inte att polisen återupprättas! Släpp inte de lokala maktorganen ur händerna! Skapa en verkligt folkomfattande, absolut allmän milis, ledd av proletariatet! Det är uppgiften för dagen, det är parollen för ögonblicket, vilken i lika stor utsträckning överensstämmer med den fortsatta klasskampens och den fortsatta revolutionära rörelsens rätt förstådda intressen som med den demokratiska instinkten hos varje arbetare, varje bonde, varje arbetande och utsugen människa, som inte kan annat än avsky polisen i stad och på land liksom godsägarnas och kapitalisternas befäl över väpnade människor som får makt över folket.
Vad för polis behöver de, gutjkoviterna och miljukoviterna, godsägarna och kapitalisterna? En likadan som den som fanns under tsarmonarkin. Alla borgerliga och borgerligt demokratiska publiker i världen har efter kortast möjliga revolutionsperioder inrättat eller återupprättat just en sådan polis, en särskild organisation av beväpnade människor, avskilda från folket och i motsatsställning till det, på det ena eller det andra sättet underordnade bourgeoisin.
Vad för milis behöver vi, proletariatet, alla arbetande? En verkligt folklig, d.v.s. den skall för det första bestå av hela befolkningen mangrant, av alla vuxna medborgare av båda könen, och för det andra förena funktionerna som folkarmé med funktionerna som polis och funktionerna som det viktigaste och grundläggande organet för den statliga ordningen och statsstyrelsen.
För att göra dessa teser åskådligare skall jag ta ett rent schematiskt exempel. Det är inte tu tal om annat än att det skulle vara befängt att tänka sig att göra upp något slags "plan" för den proletära milisen: när arbetarna och hela folket till sin verkliga massa tar itu med saken i praktiken kan de hundra gånger bättre utforma och organisera den än några som helst teoretiker. Jag tänker inte framlägga någon "plan", jag vill bara illustrera min tankegång.
Petrograd har en befolkning på cirka 2 miljoner. Av dem är över hälften 15 till 65 år. Låt oss ta hälften - 1 miljon. Låt oss räkna bort så mycket som en fjärdedel sjuka o.s.v. som för ögonblicket inte deltar i samhällstjänst av giltiga orsaker. Återstår 750.000 personer, som genom att arbeta i milisen exempelvis 1 dag av 15 (och för den tiden fortsätter att få betalt av företagarna) skulle utgöra en armé på 50.000 människor.
Det är en sådan typ av "stat" vi behöver!
Det är en sådan milis som i praktiken och inte bara i ord skulle vara en "folklig milis".
Det är en sådan väg vi måste gå för att det skall bli omöjligt att återupprätta vare sig en särskild polis eller en särskild, från folket avskild armé.
En sådan milis skulle till 95 delar av 100 bestå av arbetare och bönder och skulle verkligen uttrycka det väldiga folkflertalets förnuft och vilja, styrka och makt. En sådan milis skulle verkligen beväpna hela folket mangrant och lära det krigskonst. Den skulle bli en garanti - inte på Gutjkovs sätt och inte på Miljukovs - mot alla slags försök att återupprätta reaktionen, mot alla slags stämplingar från tsaragenter. En sådan milis skulle vara det exekutiva organet för arbetar- och soldatdeputerades sovjeter, den skulle åtnjuta absolut respekt och förtroende från befolkningens sida, emedan den själv skulle vara en organisation bestående av hela folket mangrant. En sådan milis skulle förvandla demokratin från en vacker skylt, som döljer hur kapitalisterna förslavar folket och driver med det, till en verklig fostran av massorna att delta i alla statsangelägenheter. En sådan milis skulle dra in ungdomar i det politiska livet genom att lära upp dem inte bara i ord utan också i handling, genom arbete. En sådan milis skulle utveckla de funktioner, som för att tala ett ,vetenskapligt språk hänför sig till "välfärdspolisen", sanitetskontrollen o.s.v. genom att engagera alla vuxna kvinnor allmänt i dylika angelägenheter. Och utan att engagera kvinnorna i samhällstjänsten, i milisen, i det politiska livet, utan att rycka loss kvinnorna från den förslöande hem- och köksmiljön går det inte att trygga verklig frihet, går det inte att bygga upp ens demokrati för att inte tala om socialism.
En sådan milis skulle vara en proletär milis, därför att industri- och stadsarbetarna i den skulle få det ledande inflytandet över massan av fattiga lika naturligt och oundvikligt som de intog den ledande platsen i folkets hela revolutionära kamp både 1905-07 och 1917.
En sådan milis skulle trygga en absolut ordning och en obrottslig kamratlig disciplin. Samtidigt skulle den, i den svåra kris som alla krigförande länder nu genomgår, göra det möjligt att på ett verkligt demokratiskt sätt bekämpa denna kris, korrekt och snabbt rekvirera spannmål och andra förnödenheter och förverkliga den "allmänna arbetsplikt" som fransmännen nu kallar "medborgerlig mobilisering" och tyskarna "obligatorisk medborgartjänst" och varförutan det inte går - det har visat sig att det inte går - att hela de sår som det förfärliga rövarkriget har orsakat och fortfarande orsakar.
Har verkligen Rysslands proletariat gjutit sitt blod bara för att få pompösa löften om enbart politiska demokratiska reformer? Kommer det verkligen inte att kräva och åstadkomma att varje arbetande genast får se och känna av en viss förbättring i sitt liv? Att varenda familj har bröd? Att vartenda barn har en flaska bra mjölk och att inte en enda vuxen i en rik familj vågar ta extra mjölk så länge det inte sörjts för barnen? Att palats och stora våningar som övergetts av tsaren och aristokratin inte får stå till ingen nytta utan ger en tillflyktsort åt hemlösa och fattiga? Vem kan förverkliga dessa åtgärder utom en hela folkets milis med obetingat deltagande av kvinnorna lika mycket som männen?
Sådana åtgärder är ännu inte socialism. De gäller fördelningen av konsumtionen och inte en omorganisation av produktionen. De skulle ännu inte vara "proletariatets diktatur" utan bara "proletariatets och fattigböndernas revolutionärt demokratiska diktatur". Nu gäller det inte hur de skall klassificeras teoretiskt. Det skulle vara ett mycket stort fel, om vi började lägga revolutionens komplicerade och angelägna praktiska uppgifter, som utvecklar sig så snabbt, i en snävt uppfattad "teoris" prokrustesbädd i stället för att se teorin främst och mest som en vägledning till handling.
Kommer det i de ryska arbetarnas massa att uppbådas tillräckligt med medvetenhet, uthållighet och hjältemod för att ådagalägga "under av proletär organisationsförmåga" efter det att de i direkt revolutionär kamp ådagalagt under av djärvhet, initiativförmåga och självuppoffring? Det vet vi inte och att försöka spå om detta vore gagnlöst, emedan svaren på sådana frågor bara ges av praktiken.
Vad vi säkert vet och vad vi som parti måste förklara för massorna är å ena sidan att här finns en historisk drivkraft av väldig styrka, vilken framkallar den exempellösa krisen, svälten och de oräkneliga olyckorna. Denna drivkraft är kriget som kapitalisterna i båda de krigförande lägren för i roffarsyften. Denna "drivkraft" har fört en hel rad ytterst rika, fria och upplysta nationer till avgrundens rand. Den tvingar folken att spänna alla krafter till det yttersta och försätter dem i en outhärdlig situation. Den aktualiserar inte frågan om att omsätta några "teorier" i praktiken (det är det överhuvudtaget inte tal om och Marx varnade alltid socialisterna för denna illusion) utan om att genomföra de mest extrema, praktiskt möjliga åtgärder, ty utan extrema åtgärder kommer miljoner människor att dö av svält, ofördröjligen och otvivelaktigen kommer de att göra det.
Att den avancerade klassens revolutionära entusiasm, då det objektiva läget kräver extrema åtgärder av hela folket, förmår. Mycket behöver inte ens bevisas. Denna sida av saken observeras klart och förnimms av alla i Ryssland.
Det är viktigt att inse att i revolutionstider ändrar sig den objektiva situationen lika snabbt och tvärt som livet överhuvudtaget flyter snabbt. Och vi måste kunna anpassa vår taktik och våra närmaste uppgifter efter särdragen i varje given situation. Före februari 1917 var uppgiften att bedriva djärv, revolutionärt internationalistisk propaganda, uppmana massorna till kamp, väcka dem. Under februari-marsdagarna krävdes den hängivna kampens hjältemod för att omedelbart krossa den närmaste fienden - tsarismen. Nu upplever vi övergången från denna första etapp av revolutionen till den andra, från ett "nappatag" med tsarismen till ett "nappatag" med Gutjkovs och Miljukovs, godsägarnas och kapitalisternas imperialism. På dagordningen står den organisatoriska uppgiften, men ingalunda i den schablonmässiga bemärkelsen att arbeta bara med schablonmässiga organisationer, utan i bemärkelsen att engagera enastående breda massor av de förtryckta klasserna i en organisation och att med själva denna organisation fullgöra militära, statliga och ekonomiska uppgifter.
Proletariatet har närmat sig och kommer att närma sig denna egenartade uppgift på olika vägar. På en del orter i Ryssland ger februari-marsrevolutionen det nästan hela makten i händerna, på andra börjar det kanske upprätta och utvidga en proletär milis på "usurpatorisk" väg. På andra ställen återigen kommer det troligen att arbeta för omedelbara val till stadsdumor och zemstvon på grundval av allmän o.s.v. rösträtt för att göra revolutionära centra av dem o.s.v., tills ökningen av den proletära organisationsförmågan, soldaternas närmande till arbetarna, rörelsen bland bönderna, mångas och åter mångas besvikelse på Gutjkovs och Miljukovs krigsimperialistiska regering gör att den tid närmar sig då denna regering kommer att ersättas med en "regering" upprättad av arbetardeputerades sovjet.
Vi får inte heller glömma att helt nära Petrograd har vi ett av de mest avancerade, i realiteten republikanska länderna, Finland, som från 1905 till 1917 i skydd av de revolutionära striderna i Ryssland utvecklade demokratin relativt fredligt och vann folkets flertal för socialism. Rysslands proletariat kommer att trygga fullständig frihet för den finländska republiken, ända därhän att den får frihet att avskilja sig (nu tvekar knappast en enda socialdemokrat på den punkten, när kadeten Roditjev så ovärdigt köpslår i Helsingfors för att vinna små bitar av privilegier åt storryssarna). Just härigenom kommer det att vinna de finländska arbetarnas fullständiga förtroende och kamratlig hjälp till hela Rysslands proletära sak. I en svår och stor sak är det oundvikligt med misstag - inte heller vi kan undvika dem; de finländska arbetarna är bättre organisatörer, de kommer att hjälpa oss på detta område, de kommer på sitt sätt att föra arbetet på att upprätta en socialistisk republik framåt.
Revolutionära segrar i själva Ryssland, fredliga organisatoriska framsteg i Finland i skydd av dessa segrar, de ryska arbetarnas övergång till revolutionärt organisatoriska uppgifter i en ny omfattning, proletariatets och de fattiga befolkningsskiktens makterövring, uppmuntran och utveckling av den socialistiska revolutionen i väst - det är den väg som för oss till fred och socialism.
N Lenin
Zürich den 11 (24) mars 1917
Noter:
[1*] På landsbygden kommer det nu att utvecklas en kamp om småbönderna och delvis medelbönderna. Med stöd av de välbärgade bönderna kommer godsägarna att försöka få dem att underordna sig bourgeoisin. Med stöd av landsbygdens lönarbetare och fattiga måste vi försöka få dem att ingå ett nära förbund med stadsproletariatet.
[2*] I något av de följande breven eller i en särskild artikel skall jag i detalj ta upp denna analys, som bl.a. gjorts i Marx' Inbördeskriget i Frankrike (på svenska Pariskommunen - Red), i Engels' förord till den 3:e upplagan av detta verk, i brev från Marx av den 12 april 1871 och från Engels av den 18-28 mars 1875. Jag skall också ta upp den fullständiga förvanskning av marxismen som Kautsky gjorde sig skyldig till i sin polemik mot Pannekoek 1912 i frågan om den så kallade förintelsen av staten.
Brev 4. Hur skall fred uppnås?
Jag har just (den 12 [25] mars) läst följande telegram från Berlin i Neue Zürcher Zeitung (nr 517 av den 24 mars):
"Från Sverige meddelas, att Maksim Gorkij sänt en entusiastisk hälsning både till regeringen och exekutivkommittén. Han välkomnar folkets seger över de reaktionära härskarna och uppmanar Rysslands alla söner att hjälpa till att uppföra en ny rysk statsbyggnad. Samtidigt uppmanar han regeringen att kröna frigörelsesaken med att ingå fred. Detta får, säger han, inte bli en fred till varje pris; Ryssland har nu mindre skäl än någonsin att sträva efter en fred till varje pris. Detta måste bli en fred, som gör det möjligt för Ryssland att existera hedersamt bland andra folk på jorden. Mänskligheten har redan gjutit tillräckligt med blod; den nya regeringen skulle göra inte bara Ryssland utan också mänskligheten den största tjänst, om den lyckades sluta en snabb fred."
På detta sätt refereras Maksim Gorkijs brev.
Man känner bitterhet, när man läser detta brev, som är fullständigt genompyrt av gängse kälkborgerliga fördomar. Skrivaren av dessa rader har haft flera tillfällen, vid möten med Gorkij på Capri, att varna och förebrå honom för hans politiska misstag. Gorkij parerade dessa förebråelser med sitt oefterhärmligt charmerande leende och den rättframma anmärkningen: "Jag vet, att jag är en dålig marxist. Och dessutom är vi konstnärer alla en smula otillräkneliga." Det är inte lätt att argumentera emot det,
Gorkij är otvivelaktigt en väldig konstnärlig talang, som har gjort och kommer att göra den proletära världsrörelsen mycken nytta.
Men varför skall Gorkij börja med politik?
Enligt min åsikt uttrycker Gorkijs brev fördomar, som är vitt spridda inte bara bland småbourgeoisin utan också bland en del arbetare, vilka står under dess inflytande. Vårt partis alla krafter, de medvetna arbetarnas alla bemödanden måste inriktas på en ihärdig, ståndaktig, allsidig kamp mot dessa fördomar.
Tsarregeringen började och utkämpade det nuvarande kriget som ett imperialistiskt rövar- och roffarkrig för att plundra och strypa svaga folk. Gutjkoviternas och miljukoviternas regering är en godsägar- och kapitalistregering, som är tvungen att fortsätta och vill fortsätta just samma krig. Att föreslå denna regering att ingå en demokratisk fred är detsamma som att predika dygd för bordellinnehavare.
Låt oss förklara vad vi menar.
Vad är imperialism?
I min broschyr Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, som sändes till Parus-förlaget redan före revolutionen, antogs av det och utannonserades i tidskriften Letopis, besvarade jag denna fråga så här:
"Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats" (kapitel VII i nämnda broschyr, utannonserad i Letopis, då censuren fortfarande existerade, under titeln Modern kapitalism, författad av V Iljin).
Saken är den, att kapitalet har antagit väldiga dimensioner. Sammanslutningar av ett litet antal av de största kapitalisterna (karteller, syndikat, truster) rör sig med miljarder och delar hela världen mellan sig. Hela jorden är uppdelad. Kriget är framkallat av sammandrabbningen mellan de båda mäktigaste miljardärgrupperna, den brittisk-franska och den tyska, om världens omfördelning.
Den brittisk-franska kapitalistgruppen vill i första hand plundra Tyskland genom att beröva det dess kolonier (nästan alla bar redan berövats det) och därefter plundra Turkiet.
Den tyska kapitalistgruppen vill erövra Turkiet för egen del och kompensera sig för förlusten av kolonierna genom att erövra små grannstater (Belgien, Serbien, Rumänien).
Detta är den verkliga sanningen, dold bakom all slags borgerliga lögner om ett "befrielse"-krig, ett "nationellt" krig, ett "krig för rätt och rättvisa" och liknande tingeltangel, varmed kapitalisterna alltid förvirrar vanligt folk.
Ryssland för inte krig med egna pengar. Det ryska kapitalet är partner till det brittisk-franska. Ryssland för krig för att plundra Armenien, Turkiet, Galizien.
Gutjkov, Lvov, Miljukov - våra nuvarande ministrar - har inte blivit det av en slump. De är representanter och ledare för hela godsägar- och kapitalistklassen. De är bundna av kapitalets intressen. Kapitalisterna kan inte ge upp sina intressen lika litet som en människa kan lyfta sig själv i håret.
För det andra är Gutjkov-Miljukov & Co bundna av det brittisk-franska kapitalet. De har fört och för kriget för utländska pengar. De har lånat miljarder och lovat att årligen betala hundratals miljoner i räntor och pressa ut denna tribut av de ryska arbetarna och de ryska bönderna.
För det tredje är Gutjkov-Miljukov & Co bundna till Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och andra grupper av kapitalistiska rövare genom direkta fördrag om rövarsyftena med detta krig. Dessa fördrag ingicks redan av tsar Nikolaus II. Gutjkov-Miljukov & Co utnyttjade arbetarnas kamp mot tsarmonarkin för att ta makten, men de fördrag, som ingicks av tsaren, har de bekräftat.
Detta gjorde hela Gutjkov-Miljukovregeringen i ett manifest, som Petersburgs telegrambyrå spred till utlandet den 7 (20) mars: "Regeringen [Gutjkovs och Miljukovs regering] kommer att troget efterleva alla fördrag, som förenar oss med andra makter", heter det i detta manifest. Miljukov, den nye utrikesministern, förklarade detsamma i sitt telegram av den 5 (18) mars 1917 till Rysslands alla representanter i utlandet.
Alla dessa fördrag är hemliga och Miljukov & Co vill inte offentliggöra dem av två orsaker: 1) de fruktar folket, som är emot rövarkriget; 2) de är bundna av det brittisk-franska kapitalet, som fordrar att fördragen skall förbli hemliga. Men var och en, som läser tidningar och sätter sig in i saken, vet att det i dessa fördrag talas om Japans plundring av Kina, Rysslands av Persien, Armenien, Turkiet (i synnerhet Konstantinopel) och Galizien, Italiens av Albanien, Frankrikes och Storbritanniens av Turkiet och de tyska kolonierna o.s.v.
Så ligger saker och ting till.
Att föreslå Gutjkov-Miljukovs regering att snarast sluta en hederlig, demokratisk fred mellan goda grannar är därför detsamma som om en god präst på landsbygden föreslog godsägare och köpmän att leva "som gud vill", älska sin nästa och vända den högra kinden till när man blir slagen på den vänstra. Godsägarna och köpmännen lyssnar till predikningarna, fortsätter att förtrycka och plundra folket och är entusiastiska över hur väl prästen förstår att trösta och lugna "musjikerna".
Exakt samma roll - oavsett om de inser det eller ej - spelar alla de, som under det nuvarande, imperialistiska kriget riktar fromma fredsappeller till de borgerliga regeringarna. De borgerliga regeringarna antingen vägrar överhuvudtaget att lyssna till och förbjuder dem rentav eller tillåter att de blir framförda och försäkrar vitt och brett, att de bara för krig för att den "rättvisaste" fred snarast skall ingås och att bara fienden är skyldig. Att tala om fred till borgerliga regeringar är i praktiken bedrägeri mot folket.
Kapitalistgrupperna, som har dränkt jorden i blod för att dela upp territorier, marknader och koncessioner, kan inte sluta en "hedersam" fred. De kan bara sluta en skändlig fred, en fred om delning av det rövade bytet, om delning av Turkiet och kolonierna.
Men Gutjkov-Miljukovs regering är dessutom överhuvudtaget mot fred i nuvarande ögonblick, ty nu skulle den av "bytet" "bara" få Armenien och en del av Galizien, medan den också vill ha Konstantinopel och från tyskarna ta tillbaka Polen, som alltid har varit omänskligt och skamlöst förtryckt av tsarismen. Gutjkov-Miljukovs regering är vidare egentligen endast en betjänt åt det brittisk-franska kapitalet, som vill behålla de från Tyskland rövade kolonierna och därutöver tvinga Tyskland att lämna tillbaka Belgien och en del av Frankrike. Det brittisk-franska kapitalet hjälpte gutjkoviterna och miljukoviterna att avlägsna Nikolaus II för att de skulle hjälpa det att "besegra" Tyskland.
Vad skall då göras?
För att uppnå fred (och för att dessutom uppnå en verkligt demokratisk, en verkligt hedersam fred) krävs, att statsmakten skall tillhöra arbetarna och de fattigaste bönderna, inte godsägarna och kapitalisterna. Godsägarna och kapitalisterna utgör en obetydlig minoritet av befolkningen; kapitalisterna gör som bekant fantastiska pengar på kriget.
Arbetarna och de fattigaste bönderna utgör den väldiga majoriteten av befolkningen. De berikar sig inte på kriget utan utsätts för ruin och svält. De är inte bundna vare sig genom kapital eller fördrag mellan kapitalisternas rövargrupper; de kan göra slut på kriget och önskar uppriktigt detta.
Om statsmakten i Ryssland tillhörde arbetar, soldat- och bondedeputerades sovjeter skulle dessa sovjeter och en av dem vald allrysk sovjet sannolikt samtycka till att genomföra det fredsprogram, som vårt parti (Rysslands socialdemokratiska arbetarparti) skisserade redan den 13 oktober 1915 i nr 47 av sitt centralorgan Sotsial-Demokrat (som då utgavs i Genève på grund av den stränga tsarcensuren).
Detta program skulle sannolikt se ut på följande sätt:
1) Arbetar-, soldat- och bondedeputerades allryska sovjet (eller Petrogradsovjeten temporärt i dess ställe) skulle genast förklara, att den inte är bunden av några fördrag, ingångna vare sig av tsarmonarkin eller av de borgerliga regeringarna.
2) Den skulle genast publicera alla dessa fördrag för att utlämna tsarmonarkins och samtliga borgerliga regeringars rövarmål åt offentlig vanära.
3) Den skulle omedelbart och öppet föreslå alla krigförande makter att omedelbart ingå vapenstillestånd.
4) Den skulle omedelbart för hela folket kungöra våra, arbetarnas och böndernas, fredsvillkor:
befrielse av alla kolonier;
befrielse av alla beroende, förtryckta och icke likställda folk.
5) Den skulle förklara, att den inte väntar något gott av de borgerliga regeringarna och föreslår alla länders arbetare att störta dem och överföra hela statsmakten till arbetardeputerades sovjeter.
6) Den skulle förklara, att herrar kapitalister själva kan betala de miljardskulder, som de borgerliga regeringarna ådragit sig för att föra detta brottsliga rövarkrig och att arbetarna och bönderna inte erkänner dessa skulder. Att betala ränta på dessa lån innebär att i många år betala tribut åt kapitalisterna för att de godhetsfullt tillåtit arbetarna att döda varandra så att kapitalisterna kunde dela bytet.
Arbetare och bönder!, skulle arbetardeputerades sovjet säga, är ni villiga att betala hundratals miljoner rubel årligen till kapitalisterna som belöning för ett krig, vilket förts för att dela upp de afrikanska kolonierna, Turkiet o.s.v.?
För dessa fredsvillkor skulle arbetardeputerades sovjet enligt min uppfattning samtycka till att föra krig mot varje borgerlig regering och mot alla borgerliga regeringar i världen, därför att detta skulle bli ett verkligt rättvist krig, därför att alla arbetare och arbetande människor i alla länder skulle bidra till framgång för det.
Den tyske arbetaren ser nu, att den krigiska monarkin i Ryssland ersätts av en krigisk republik, en republik för kapitalisterna, som vill fortsätta det imperialistiska kriget och som bekräftar tsarmonarkins rövarfördrag.
Döm själva: kan den tyske arbetaren sätta sin lit till en sådan republik?
Döm själva: kan kriget fortsätta, kan kapitalisternas herravälde bestå på jorden, om det ryska folket, som stötts och fortfarande stöds av de levande minnena från 1905 års stora revolution, vinner fullständig frihet och överför hela statsmakten till arbetar- och bondedeputerades sovjeter?
N Lenin
Zürich, den 12 (25) mars 1917
Brev 5. Uppgifterna vid uppbyggandet av en revolutionär proletär stat
I de föregående breven skisserades de omedelbara uppgifterna för det revolutionära proletariatet i Ryssland på följande sätt: (1) att finna den säkraste vägen till revolutionens nästa etapp eller till den andra revolutionen, som (2) måste föra över statsmakten från godsägarnas och kapitalisternas (gutjkoviternas, lvoviternas, miljukoviternas och kerenskijiternas) regering till arbetarnas och de fattigaste böndernas regering. (3) Den sistnämnda regeringen måste organiseras med arbetar- och bondedeputerades sovjeter som modell, nämligen (4) den måste krossa och helt eliminera det gamla och i alla borgerliga stater förekommande statsmaskineriet, armén, polisen, byråkratin (ämbetsmannakåren) genom att ersätta detta maskineri (5) inte bara med en massorganisation utan med en allmän organisation av hela det beväpnade folket. (6) Endast en sådan regering, "sådan" till sin klassammansättning ("proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur") och till sina styrelseorgan ("proletär milis") blir kapabel att framgångsrikt lösa den utomordentligt svåra och obetingat brådskande, allra viktigaste uppgiften, nämligen att uppnå fred, och dessutom inte en imperialistisk fred, inte en uppgörelse mellan imperialistiska makter om en uppdelning av det av kapitalisterna och deras regeringar rövade bytet, utan en verkligt varaktig och demokratisk fred, som inte kan uppnås utan en proletär revolution i en rad länder. (7) I Ryssland kan proletariatet segra inom den närmaste framtiden endast om arbetarna från segerns första steg får stöd av den väldiga majoriteten av bönderna i deras kamp för konfiskation av all godsägarjord (och för nationalisering av all jord, om vi antar att de "104:s" agrarprogram fortfarande i huvudsak är böndernas agrarprogram). (8) I samband med en sådan bonderevolution och på dess grundval kan och måste proletariatet i förbund med den fattigaste delen av bönderna vidta ytterligare åtgärder för att kontrollera framställningen och fördelningen av de viktigaste produkterna, för att införa "allmän arbetsplikt" o.s.v. Dessa åtgärder är absolut ofrånkomligen dikterade av de förhållanden, som skapats av kriget och som i många avseenden rentav kommer att bli ännu mer akuta under efterkrigstiden; i sin helhet och i sin utveckling kommer dessa åtgärder att bli en övergång till socialism, som i Ryssland inte kan genomföras direkt, med en gång, utan övergångsåtgärder men som är genomförbar och akut nödvändig som resultat av sådana övergångsåtgärder. (9) I detta sammanhang uppstår med tvingande nödvändighet uppgiften att omedelbart på landsbygden organisera speciella arbetardeputeradesovjeter, d.v.s. sovjeter bestående av lönarbetare inom jordbruket och skilda från de övriga bondedeputeradesovjeterna.
Detta är i korthet det av oss skisserade programmet, baserat på en uppskattning av klasskrafterna i den ryska revolutionen och världsrevolutionen samt erfarenheterna från 1871 och 1905.
Låt oss nu försöka ge en allmän överblick över detta program i dess helhet och i förbigående uppehålla oss vid hur detta ämne tas upp av Karl Kautsky, den störste teoretikern i "Andra" internationalen (1889-1914) och den mest kände representanten för "centrum"-riktningen, "träsk"-riktningen, som nu kan observeras i alla länder och som vacklar mellan socialchauvinisterna och de revolutionära internationalisterna. Kautsky tog upp detta ämne i sin Die Neue Zeit av den 6 april 1917 (nya stilen) i en artikel som rubricerats Den ryska revolutionens utsikter.
"Först och främst måste vi", skriver Kautsky, "göra klart för oss vilka uppgifter den revolutionära proletära regimen (statssystemet) står inför."
"Två saker är", fortsätter författaren, "bjudande nödvändiga för proletariatet: demokrati och socialism."
Tyvärr framlägger Kautsky denna absolut obestridliga tes i en övermåttan allmän form, så att den egentligen inte säger någonting och inte förklarar någonting. Miljukov och Kerenskij, som tillhör en borgerlig och imperialistisk regering, skulle gärna skriva under denna allmänna tes, den ene dess första del och den andre dess andra ...[1]
Noter:
[1] Här slutar manuskriptet. - Red.